(Sommarlovet närmar sig sitt slut och det är dags att återvända till skolan. Trots att det kan vara motigt att börja stiga upp tidigt på morgnarna, är det alltid roligt att återse alla elever och kollegor. I mitt arbete som specialpedagog möter jag främst de elever som på ett eller annat sätt har det kämpigt, med sitt skolarbete. Det är ett mycket stimulerande och roligt jobb att försöka hitta vägar att hjälpa dessa elever, men samtidigt oerhört frustrerande, när man känner att man inte räcker till; att klasserna är så stora så att lärarna inte hinner ge individuell hjälp, att resurserna inom specialpedagogik har skurits ned så mycket, att vi bara hinner göra en väldigt begränsad insats. Då går mina tankar till Cuba och på den satsning på skola och utbildning som man gjort där.)

I våras deltog jag i lärrarresan till Cuba och blev väldigt imponerad av det jag fick uppleva. Inte bara över allt man gör för att utbilda människor, både i det egna landet och i andra länder, utan också över den glädje och entusiasm som vi mötte, från elever, lärare och annan skolpersonal.

I Havanna besökte vi en låg – och mellanstadieskola, Playa de Giron-skolan, en högstadieskola, Olof Palme-skolan, samt en gymnasieskola med konstinriktning.
Man blir alldeles varm om hjärtat när man möts av dessa sjungande, skrattande, jublande, applåderande elever och den oerhört trevliga personalen.

På Playa de Giron-skolan pratade rektorn mycket om vikten av att kontinuerligt följa upp elevernas kunskaper. Det gör man med olika former av diagnoser. Man är noga med att de elever som inte klarar testen får hjälp och man fortsätter att följa upp deras kunskaper, till dess att de lyckas. Men som lärarna påpekade, det är mycket lättare nu sedan reformen om att man är högst 15 elever per lärare infördes. På låg och mellanstadiet är man bara 15 elever i ett klassrum, på högstadiet kan man vara 30, men då alltid med två lärare. På Playa de Giron-skolan går 346 elever, där arbetar 24 lärare, varav 6 speciallärare samt 6 lärarassistenter, 1 idrottslärare och 1 datalärare. Man har tillgång till en datasal med 10 datorer, man har ingen tillgång till internet, däremot ett intranät med ett 60-tal skolprogram.
Förutom vanliga skolämnen lägger man stor vikt vid skapande verksamhet, såsom bildkonst, dans och musik. Det fick vi erfara på alla skolor vi besökte, då eleverna med stor entusiasm visade upp sina färdigheter. När eleverna dansat och sjungit för oss, släppte vi loss tillsammans, det var ett fantastiskt tryck när de kubanska eleverna och de svenska lärarna förenades till salsatonerna!

På Olof Palme-skolan blev vi lika väl mottagna av elever och lärare. Trots att det var sent på eftermiddagen när vi kom och skoldagen egentligen var slut stannade eleverna snällt kvar och svarade på alla våra nyfikna frågor. Skoldagen är lång, med våra ögon mätt, från 7.30-16.30, med en timmes lunch. Man äter på skolan och skolmaten är kostnadsfri. I varje klassrum står, liksom i alla kubanska klassrum, en TV och en video. Detta för att man följer ett nationellt utbildningsprogram, som man sedan arbetar vidare med i klassrummen.

Den tredje skolan vi besökte i Havanna var en gymnasieskola, med konstinriktning. Det var en fröjd att gå runt och titta på alla fantastiska elevarbeten som skapades där. Förutom allmänna ämnen som spanska, matematik mm hade man karaktärsämnen inom bildkonst, såsom keramik, målning, etsning, skulptur. På grund av blockaden var det brist på material, men som på många andra områden på Cuba, har detta lett till ökad kreativitet. Vi såg lysande exempel på keramik, som man i brist på färg hade dekorerat med stenar och annat som man kan hitta i naturen.

Att det kulturella och konstnärliga har en given plats i det kubanska samhället är något som inte går att ta miste på, vid ett besök på denna magnifika ö. Det är inte en myt att salsatonerna hörs från varje gathörn. Därför blev besöket på ”Konstinstruktörernas skola” i Santa Spiritus ett naturligt inslag i vårt program. Skolan, som ligger i de centrala delarna av Cuba, är ett internat med ca 600 elever mellan 15-19 år. Den förbereder eleverna för ett arbete som konstinstruktör på grundskolan, men de kan också gå vidare till universitetsstudier, inom humaniora, då man inte läser matematik. Man studerar fyra olika konstinriktningar; dans, drama, bildkonst och musik. Förutom att förkovra sig i sina ämnen, får eleverna också lära sig att undervisa i de fyra konstarterna. De praktiserar på grundskolor i skolans närområde. Efter avslutad examen måste man arbeta en period i någon av regionens grundskolor.
Naturligtvis fick vi se ett flertal proffsiga framträdande inom alla 4 konstformerna. En liten flicka, från närliggande grundskola, där en av eleverna gjorde praktik, fick också vara med och sjöng en sång om Cuba. Sedan var det dags för de svenska lärarna att visa upp sig. Inför jublande tonåringar sjöng vi ”Vi går över daggstänkta berg fallera”, i ett flertal olika tonlägen! Och sen var det dags för den obligatoriska salsan!
Det var också en stor glädje för oss att kunna överlämna en digital filmkamera till skolan, som vi med gemensamma krafter hade samlat ihop pengar till. Kameran skall användas till att ytterligare förbättra undervisningen.

Skolbesöken var en viktig del av vår vistelse på Cuba, men inte allt. Vi fick också möta representanter från olika organisationer och myndigheter, såsom folkmakten, ungkommunisterna, fackföreningen. Dessa berättade om sin verksamhet och svarade på alla våra frågor.
Det mest oförglömliga av alla besök var nog CDR-mötet i en liten by utanför Santa Clara. CDR, (kommittén för revolutionens försvar) organiserar människor i bostadsoråden eller i byarna på landsbygden. Vi skulle besöka dem en kväll, vi hade åkt buss hela dagen, det regnade och vi var nog alla trötta och hängiga. Själv undrade jag om jag skulle orka sitta och lyssna i timmar på någon, som jag trodde, skulle prata om en massa organisatoriska spörsmål. Men när vi kom fram var så gott som hela byn samlad i en kvartersgård, från små barn till de äldsta invånarna. Vi möttes av tonerna till Guantanamera, alla stod upp, sjöng och applåderade de svenska gästerna. Efter ett kort anförande av kommitténs ordförande och en redogörelse för de 5 kubanska fångarna i USA, framförd av fyra tonåriga flickor, satte festen i gång. Uttrycket att dansa så golvet gungar stämde helt och fullt. När så en av de äldre bönderna sjöng en solosång, med en stämma som kom han direkt från en opera scen, var inte tårarna långt borta.

Detta och mycket mer hann vi uppleva under våra två veckor på Cuba. Det var svårt att åka därifrån. Men direkt jag kom hem bestämde jag mig, jag anmälde mig till vinterbrigaden 2008 och ser fram emot att snart få återvända till Karibiens pärla.