Öppet brev till Carl Bildt

Efter att ha suttit häktade i tre år, hälften av den tiden i isoleringsceller, och efter en sju månader lång rättegång, dömdes i Miami 2001 fem kubaner till långa fängelsestraff. Under rättegången deklarerade åklagarsidan upprepade gånger inför juryn att Antonio Guerrero, Fernando González, Gerardo Hernández, Ramón Labañino och René González ”kommit till USA för att förstöra landet”. De åtalades egna beslagtagna dokument hemligstämplades och försvaret förvägrades tillgång till bevismaterialet utom i fall då åklagarsidan och domstolen i samverkan tillät detta. I medierna piskades upp en hatstämning mot de fem, vilket gav rättegången en karaktär av häxprocess.

De fem kubanerna hade under flera år arbetat i Miami på uppdrag av Kubas regering. Deras uppdrag hade varit att bevaka exilkubanska terroristiska organisationers aktiviteter, och tecken på eventuellt militärt stöd från USA:s sida till aggression mot Kuba.

Om hur man ska se på det samhällssystem som råder på Kuba finns det i vårt land som bekant flera meningar. Men mycket få sluter upp bakom USA:s ekonomiska blockad, som nu pågått i snart ett halvt sekel. Sverige har ju också i de årligen återkommande omröstningarna i FN:s generalförsamling röstat för att USA skall upphöra med sin blockad. Vilket innebär att Sveriges delar ståndpunkt i denna fråga med övriga EU-stater och en fullkomligt överväldigande majoritet av FN:s medlemsländer.

Kuba har under årtionden dessutom inte bara varit utsatt för en ekonomisk aggression. Sedan 1959 har detta land också varit målet för en aldrig upphörande, systematisk terrorism. Sabotagen och terroraktionerna har haft sin bas i Miami, Florida. Det har handlat om otaliga väpnade aktioner och bombningar av ekonomiska mål. Fartyg har sprängts, sockerrörsfält bränts, fiskebåtar har angripits och besättningarna mördats. Kubanerna anger det sammanlagda antalet dödsoffer för denna terror till över 3000. Förutom det av CIA och USA:s politiska ledning uppbackade invasionsförsöket i Grisbukten 1961 är kanske sprängningen av ett civilt kubanskt flygplan över Barbados 1976 det enskilda terrordåd som varit det mest uppmärksammade. Samtliga 73 ombordvarande omkom, och organisatörerna bakom detta illdåd hette Orlando Bosch och Luis Posada Carriles. De sticker inte under stol med detta. Inte heller med den långa raden av andra blodiga dåd de bär ansvar för; på Kuba, i USA och i flera latinamerikanska länder. De fängslades i Venezuela för flygplanssprängningen, men lyckades med hjälp av mutor och politiskt bistånd från Reagan-administrationen att komma ut.

Bosch begav sig genast till Miami, inställd på att fortsätta med sitt värv. Från det amerikanska justitiedepartementets sida krävde man att Bosch skulle utvisas. Han beskrevs av departementet som en hänsynslös terrorist, men efter en kampanj från exilkubanska kongressledamöter och med stöd från Jeb Bush benådades han 1990 av den senares far presidenten. Han är sedan dess en fri man. Benådningen gällde inte mord, som han aldrig ställts till svars för i USA, utan handlade om att han avvikit från Miami under en villkorlig frigivning. Brottet i detta fall hade bestått i att han avfyrat en bazooka mot ett polskt fartyg.

Sin frihet utnyttjade Orlando Bosch till att under 90-talet uttrycka sitt stöd för terroristiska aktioner mot Kuba och att ge understöd till vågen av bombattentat mot kubanska turistanläggningar; attentat som organiserades av Luis Posada Carriles. Detta, i förening med den påtagliga tolerans som den våldsamma exilkubanska högerextremismen bemötts med från myndigheternas sida i Florida, var bakgrunden till att kubanerna i början av 90-talet byggde upp ett nätverk i Miami, med uppgift att bevaka och rapportera om planerna som smiddes av de terroristiska organisationerna.

Fernando González Llort var en av de kubaner som skickades till Miami. Ett av hans specialuppdrag var att bevaka Orlando Bosch. Idag sitter González i ett fängelse i Oxford, Wisconsin. I fyra andra fängelser i USA sitter Antonio Guerrero, Gerardo Hernández, Ramón Labañino och René González Sehwerert. Tillsammans med Fernando González greps de av FBI den 12 september 1998 och dömdes i december 2001 till långa fängelsestraff av en federal domstol i Miami. Guerrero, Hernández och Labañino fick livstidsstraff.

I USA har de fem blivit kända som The Cuban Five. Många ser dem som offer för ett politiskt inspirerat justitiemord. Av åklagarna och i Miamis medier har de kallats ”Castros spioner”. Men de var aldrig åtalade för spioneri mot USA. Inte på en enda punkt kunde åklagarna påvisa att någon av dem spionerat. Åklagarna valde i stället att åtala för ”konspiration” i syfte att begå spioneri i framtiden, för underlåtenhet att registrera sig som agenter och för bruk av falska identiteter. De fem nekade energiskt till att de skulle ha planerat att någon gång i framtiden begå spioneri mot USA, och bruket av falska identiteter försvarade de med att detta var nödvändigt på grund av uppdragets karaktär.

Hernández åtalades också för konspiration till mord. Anklagelsen utgick från det kubanska luftförsvarets nedskjutning den 24 februari 1996 av två Cessnaplan tillhörande en organisation under ledning av José Basulto, en CIA-utbildad grisbuktsveteran med terroristiska meriter. Basultos plan hade många gånger kränkt Kubas luftrum, inklusive provokativa flygningar på låg höjd över Havanna, och tydligt varnats av de kubanska myndigheterna. En förutsättning för att kunna döma honom var att han haft något som helst inflytande över det kubanska försvarets beslut och handlande; vilket han bestämt förnekade. ”Bevisningen” mot honom baserade sig endast på att han – liksom för övrigt Basulto själv, USA:s utrikesdepartement, berörda flygmyndigheter, medier och allmänhet – naturligtvis kände till de kubanska myndigheternas också offentligt deklarerade ståndpunkt: provokationerna skulle framöver mötas med fasthet.

De fem kubanerna, med uppdrag att skydda sitt land från terroristiska angrepp, dömdes skyldiga på samtliga åtalspunkter. Och domstolen i Miami utmätte maximistraff. En federal appellationsdomstol, med säte i Atlanta, upphävde samtliga domar enhälligt i augusti 2005. I en 93-sidig dom som analyserade hela rättegången fann domstolen att de fem åtalade inte hade fått en rättvis rättegång i Miami, och beslutade att en ny rättegång måste hållas på annan ort än Miami.

USAs justitieminister, Albert Gonzalez, som tidigare varit president Bush privata advokat, beordrade ett ovanligt överklagande riktad till appellationsdomstolen en banc – dvs man krävde att domstolen i plenum med samtliga tolv domare – på nytt skulle behandla frågan om platsen för rättegången. Resultatet blev att domstolen nu, genom majoritetsbeslut, kom fram till att platsen för rättegången, Miami, inte skadat rättvisans gång.

Mot detta reserverade sig minoriteten, som i ett utlåtande på 53 sidor i mycket kärva ordalag polemiserar mot sina kollegor. Reservanterna anför vidare att åklagarna skall ”avhålla sig från metoder syftande till att driva fram felaktiga domar” och att det tidigare, nu upprivna beslutet, att en ny rättegång måste hållas på annan plats än Miami, svarade mot den amerikanska konstitutionens tydliga krav i fråga om förutsättningarna för rättvisa rättegångar.

Förutom den press som juryn i det av den våldsamma extremismen infekterade Miami var utsatt för, hade åklagarsidan och domstolen agerat på ett sådant sätt att FN:s arbetsgrupp för undersökning av godtyckliga fängslanden – efter att ha undersökt fallet – uppmanade USA:s regering att vidta åtgärder som skulle kunna ge de fem kubanerna en rättvis behandling. I Storbritannien har 113 parlamentsledamöter krävt att de fem får en ny rättegång, och i detta krav har de sällskap av parlament och parlamentarikergrupper i många länder världen över. I USA har till exempel Detroits stadsfullmäktige och flera kongressledamöter instämt. En framträdande förkämpe för rättvisa för de fem kubanerna är idag Wayne S. Smith, före detta chef för USA:s intressekontor på Kuba, som beskrivit domarna mot de fem som en skam för USA:s rättsväsende.

Frågan handlar om huruvida fem människor, vars gärning bestått i att med fredliga medel konfrontera terrorism, åtminstone skall ha rätt att bemötas och behandlas anständigt och rättvist. Vi tror att Sveriges utrikesminister Carl Bildt inte saknar insikter vad gäller skuggsidorna i det politiska landskapet i USA, och vår förhoppning är att han i denna fråga ska agera så att rättvisan främjas.

Vår förhoppning är också att Carl Bildt och Sveriges regering till USA:s regering tydligt skall framföra meningen att terroristen och seriemördaren Luis Posada Carriles i enlighet med folkrätten måste överlämnas till rättvisan i Venezuela, så som detta land, och också många USA-medborgare, begärt.

Eskilstuna 6 mars 2007

Henric Axéll, koordinator för Kommittén Frige de fem kubanerna; orättvist fängslade i USA
Håkan Blomqvist, samtidshistoriker, Södertörns högskola
Erik Göthe, redaktör för Tidskrift för folkets rättigheter.
Kenneth Lewis, advokat och ordförande i Advokater utan gränser