Frige de fem kubanerna! Kravet växer i skuggan av appellationsdomstolens överläggningar

En församling av representanter för Youruba-folket i Nigeria och ett stort möte med välkända företrädare för olika människorättsorganisationer i Grekland har i dagarna kraftfullt framfört kravet att de fem kubanerna Antonio Guerrero, Fernando González, Gerardo Hernández, Ramón Labañino och René González släpps fria. Över hela världen tar sig engagemanget för rättvisa för de fem uttryck, och inte minst i USA arbetas intensivt och på olika vägar med att informera allmänheten om fallet.

Samtidigt väntar nu (februari 08) alla engagerade och vänner till de fem världen över på utslaget i appellationsdomstolen; ett utslag som kan komma när som helst. Då förhandlingarna vid hearingen i Atlanta den 20 augusti förra året avslutades förklarade domaren Stanley Birch att han och kollegorna Phyllis Kravitch och William Prior skulle göra sitt bästa, men att det mycket väl skulle kunna ta månader innan deras domslut kan presenteras.

Solidaritetskommittéerna världen över, som arbetar för rättvisa för de fem, understryker att fallet nu genom utslaget går in i ett mycket kritiskt läge. Därför måste stor kraft sättas in med målsättningen att mobilisera för kravet på omedelbar frigivning av de fem, omedelbart i anslutning till det att domstolen i Atlanta tillkännagivit sin dom.

För oavsett hur domen blir, kommer Bush-regeringens justitiedepartement och åklagarna att agera med syftet att kvarhålla de fem i fängelsecellerna, och de kommer, som de gjorde 2005, att överklaga domen i varje del som går dem emot.

Den absurda situationen som uppstod efter appellationsdomstolens dom den 9 augusti 2005 får inte upprepas, framhåller National Committee to Free the Cuban Five i USA och International Committee for the Freedom of the Cuban Five. Efter det att domstolen upphävt samtliga domar och beordrat att en eventuell ny rättegång måste hållas på annan ort än Miami, kvarhölls de fem ändå i cellerna, och efter förlängd betänketid för åklagarsidan tillmötesgick domstolen åklagarnas begäran att den med full besättning – tolv istället för tre domare – skulle ompröva sitt beslut. Resultatet blev att de fem, vars domar förklarats upphävda, tvingades vänta i fängelsecellerna på ett nytt utslag. Det kom exakt ett år efter det första, den 9 augusti 2006, och innebar att den ursprungliga domarepanelens utslag kördes över. Med röstsiffrorna tio mot två beslöts att det förhållandet att rättegången hölls i Miami inte medfört problem för rättvisans gång. Mot denna revidering reserverade sig kraftfullt de domare, Birch och Kravitch, som ingått i den tidigare panelen. Den tredje som medverkade till domen 2005, James Oakes, hade varit inlånad från appellationsdomstolen i New York, och ingick inte i tolvdomarepanelen.

Det är naturligtvis av betydelse att den tredomarepanel som nu arbetar med fallet inkluderar de två domarna Birch och Kravitch, vilka tidigare givit prov på kurage och inte fallit undan för det politiska trycket. Liksom att domaren William Prior, som nu ingår i Oakes’ ställe, betraktas som en domare i Bush-regeringens smak, och vars utnämning till ledamot i appellationsdomstolen till och med energiskt motarbetades av demokraterna i kongressen.

Vad handlar då denna den tredje rundan i appellationsdomstolen om? Den handlar om alla de punkter som de fem har överklagat på, förutom frågan om rättegångsplats. Den sistnämnda frågan avgjordes ju skandalöst nog till åklagarsidans fördel av tolvdomarepanelen i augusti 2006.

Det handlar således nu om alla åtalspunkterna såsom konspiration i syfte att begå spioneri, underlåtelse att anmäla sin aktivitet till justitiedepartementet och förfalskning av identitetshandlingar; och i Gerardo Hernández’ fall om den absurda åtalspunkten konspiration i syfte att begå mord av första graden. Vad gäller spioneripunkten nekar de åtalade, Guerrero, Hernández och Labañino, till att någon förberedelse i syfte att begå spioneri förekommit, och försvaret har pekat på frånvaron av varje tillstymmelse till bevis för att sådana förberedelser förekommit. Vad gäller de smärre brotten (falska identitetshandlingar och underlåtelse att meddela justitiedepartementet att man i USA verkar som agent för annan stat) har de fem hävdat rätten att i formell mening bryta mot lagar avseende smärre förseelser, något som USA:s lagstiftning medger, då syftet varit att förhindra andra och grövre brott; i detta fall terroristiska aktioner.

Men också överklaganden gällande två former av rättegångsfel har den nuvarande domarepanelen att ta ställning till. Det handlar för det första om missbruk av en sekretesslag avsedd att tillämpas i fall där så kallade nationella säkerhetsintressen är berörda. I rättegången mot de fem ledde den enligt försvaret fullkomligt absurda tillämpningen av denna lag till att försvaret systematiskt och i stor omfattning undanhölls bevismaterial.

För det andra begick åklagarsidan allvarliga fel när den under rättegången inför juryn vid upprepade tillfällen hetsade mot de fem utifrån påståenden som ”de har kommit till vårt land för att förstöra det”, och på så sätt hävdade att ett frikännande skulle vara en seger för en fiende vars mål var att ”förstöra USA”. I denna del samspelade åklagarsidan med hetsen från de i Miami mäktiga exilkubanska högerextremistiska grupperna.

Det utslag som tredomarepanelen nu kommer att presentera kan se ut många sätt. En möjlig variant är att, om de finner att begångna rättegångsfel diskvalificerar rättegången i Miami, de återigen beordrar att en ny rättegång ska hållas. De kan då avstå från att uttrycka någon mening vad gäller åtalspunkterna. Däremot kommer de i ett sådant fall, precis som 2005, att upphäva alla domarna, och de fem kommer alltså att vara ”odömda” och därmed inte funna skyldiga till någonting. Normalt skall de då självklart försättas på fri fot, men att denna normala anständighet frångås kommer att vara USA-regeringens och åklagarsidans främsta strävan i detta läge.

En annan variant är att de tre domarna går in på åtalspunkterna, och till exempel förklarar de fem oskyldiga till brott på alla, några eller någon av åtalspunkterna. Domarepanelen kan också gå in och ändra i straffsatserna, som också överklagats av de fem. Men vilken variant eller kombination som vi än kommer att få se, så kommer regeringen och åklagarna att agera; med egna överklaganden och politisk press. Endast om tredomarepanelen finner att rättegången genomfördes på ett tillfredställande sätt, att de fem var skyldiga på samtliga punkter och att de straff som utdömdes var rimliga, kommer regeringen och åklagarna att vara nöjda.

Kravet på omedelbar frihet för de fem terrorist-bekämparna måste alltså bli svaret från alla engagerade vänner av rättvisa, oavsett hur domens inriktning blir.

En annan fråga som utvecklats till en parallell humanitär och rättslig skandal är USA-myndigheternas vägran att låta Adriana Pérez och Olga Salanueva, hustrur till Gerardo Hernández respektive René González, besöka sina män i fängelserna. I dagarna har The International Commission for the Right to Family Visits, företrädd av Adolfo Pérez, Rigoberta Menchú och Danielle Mitterand, tillsammans med 100 kända intellektuella från 27 länder riktat ett öppet protestbrev till USAs utrikesminister Condoleezza Rice, justitieminister Michael Mukasey och chefen för Homeland Security Michael Chertoff.

Adriana Pérez och Olga Salanueva har inte tillåtits träffa sina män på nio respektive åtta år. ”Att neka dessa att få besök av sina hustrur” – skriver författarna till protestbrevet – ”har under det att tiden gått blivit ytterligare en grym och ovanlig bestraffning.”

Tomas Widen