De Fem Kubanernas fällande domar upphävda i epokgörande beslut

Av Julie Webb-Pullman <julie@prensa-latina.cu>
Prensa Latina, Havanna Kuba.

De Fem Kubanerna, kämpar mot terrorismen, fängslade i USA sedan 1998, fick sina domar upphävda tisdagen den 9 augusti i ett historiskt och enhälligt beslut av tre domare i USA:s 11:e appellationsdomstol i Atlanta.

Gerardo Hernández, Antonio Guerrero, Ramón Labañino, René González och Fernando González, avtjänade domar från fängelse i 15 år till två livstidsstraff plus 80 månader i olika fängelser i USA för ett antal påstådda spionbrott och för konspiration för att begå mord.

Appellationsdomstolens beslut följer hack i häl på en rapport från FN:s arbetsgrupp mot godtyckliga fängslanden i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. I rapporten drogs slutsatsen att fängslandet av De Fem Kubanerna var både godtyckligt och ett brott mot internationell rätt.

De Fem var en del av en större grupp på 14 kubaner som bodde i Miami 1995 och infiltrerade och bevakade Miami-baserade terroristgrupper. Gruppen hade uteslutande som mål att varna för och sätta käppar i hjulet för terroristernas planerade attacker, en princip som anses legitim av USA:s administration för att försvara sitt land efter 11:e september attackerna.

I juli 1998 överlämnade Kubas regering ett memorandum till FBI som dokumenterade Miami-baserade gruppers terroristaktiviteter. Detta memorandum byggde på information som de 14 kubanerna hade skaffat fram.

Istället för att arrestera Miamiterroristerna, om vilka FBI hade sin egen omfattande dokumentation, blev 10 av de 14 kubanerna arresterade. Fem accepterade att förhandla om erkännande för att få lindrigare straff. De återstående fem utsattes för en farsartad politisk rättegång som slutligen har blivit juridiskt avslöjad för den parodi på rättvisa som den var.

Appellationsdomstolens beslut behandlade bara en av de åtta eller nio sakfrågor som togs upp vid överklagandehearingen den 10 mars 2004; den om byte av plats för rättegången.

Försvarsadvokaterna hävdade att de fördomsfulla attityderna mot Fidel Castro och Kubas regering och dess agenter, som genomsyrade samhällslivet i Miami, och publiciteten runt rättegången och händelser i Miami, samverkade till att skapa en situation där de svarande inte kunde få en rättvis och opartisk rättegång.

De tre domarna beslöt enhälligt att upphäva Miamidomstolens fällande domar, omintetgöra straffen och återremittera ärendet för en eventuell ny rättegång på annan ort än Miami vid en tidpunkt som ännu återstår att fatta beslut om.

Juridisk historieskrivning

Leonard Weinglass, överklagande advokat för Antonio Guerrero, sade i en presskonferens i USA den 10 augusti att detta beslut är en milstolpe och sannolikt det bästa exemplet på en rättslig analys av vad som erfordras för en rättvis rättegång i USA. Domen kommer att citeras ofta och bli använd som prejudikat i hela USA nu och i framtiden.

”Aldrig tidigare i USA:s historia har en federal appellationsdomstol upphävt en rättegångs domskäl med anledning av platsen för rättegången. Detta är första gången. I sitt betänkande analyserade domstolen med stor detaljeringsgrad praktiskt taget varje aspekt på fallet, samhället, publiciteten, jurymedlemmarnas attityder, åklagarens handlande och de framställningar som gjordes under och efter rättegången. Domen är en så utförlig och saklig detaljanalys i frågan om plats för rättegång som jag någonsin har sett i ett skriftligt utlåtande från någon domstol överhuvudtaget.” Är det också mänsklig historia som skrivs?

Utöver att skriva juridisk historia representerar det framgångsrika överklagandet den första lilla bit av rättvisa i den sorgliga historien om USA:s misskötta hantering av den process som ledde till dessa fällande domar. Samtidigt som man välkomnar appellationsdomstolens beslut som ett viktigt steg mot friheten för De Fem, återstår fortfarande frågan om en eventuell ny rättegång som de och deras familjer måste genomlida.

Ärendet återremitteras

I USA:s juridiska system är en person att betrakta som oskyldig till dess att han har bevisats vara skyldig. De Fems fällande domar har blivit upphävda, vilket innebär att det inte finns några fastställda bevis att de skulle vara skyldiga till något brott. Den 12 september kommer dessa män att ha tillbringat sju år bakom galler, och under denna tid har fängelsemyndigheterna i USA erkänt att de alla har varit exemplariska fångar.

Hur lång tid kommer en ny rättegångsprocess ta i anspråk – ytterligare två, tre, fyra, fem år? Om man ser till den tid som dessa oskyldiga män redan har avtjänat, och deras oantastliga uppförande under fängelsetiden, finns det då något behov av att åter sända dem till ytterligare tid av fängslande under en ny rättegång?

Såsom intygades genom vittnesmål från USA-militärer vid första rättegången utgjorde De Fem inget hot mot USA:s säkerhet. Dessa anti-terrorister utgör verkligen inget hot mot allmänheten i USA eller mot någon fredlig medborgare i världen, snarare tvärtom.

Finns det risk för att de skulle fly från en ny rättegång? Knappast – de lämnade öppet och frivilligt över all information om sina aktiviteter till FBI månader innan de blev arresterade, månader under vilka de hade gott om tid för att lämna USA, om det var vad de hade tänkt göra

Nej, det finns ingen ursäkt för att hålla dessa fem oskyldiga män i fängelse ett enda ögonblick till, om de inte befinns skyldiga till något brott

Övergrepp mot mänskliga rättigheter

Det justitiemord som appellationsdomstolen i Atlanta har utpekat och fastställt består av övergrepp mot mänskliga rättigheter. Det har blivit föremål för åtskillig internationell uppmärksamhet bland Nobelpristagare som Nadine Gordimer, organisationer som Amnesty International och FN och tusentals medborgare från över hundra länder i hela världen.

Utöver den godtyckliga och onödiga användningen av isoleringsstraff har de uttryckt sin bestämda mening att Gerardo Hernández och René González och deras familjer har utsatts för en grym och inhuman bestraffning genom att USA:s immigrationsmyndigheter har nekat familjemedlemmars inresevisum för att kunna besöka dem i fängelset.

Adriana Pérez Oconor har nekats visum, och hon har inte kunnat besöka Gerardo sedan hans arrest 1988. Olga Salanueva har inte kunnat besöka René sedan 2000 då hon deporterades från USA.

Olga och Renés sju år gamla dotter Ivette såg sin pappa för sista gången när hon var 4 månader gammal. Då var han kedjad vid en stol i fängelset och omringad av vakter.

Nu när de fällande domarna har blivit ogiltigförklarade, ska USA:s immigrationsmyndigheter fortsätta att neka visum till Adriana Pérez Oconor och Olga Salanueva?

Ska den oskyldiga Ivette och hennes oskyldige far fortsätta att lida det grymmaste, mest inhumana och mest orättvisa straff av alla, stölden av resten av Ivettes barndom?

Svaret på dessa frågor kan bara vara ett rungande NEJ.

Frige De Fem

Med domen från appellationsdomstolen har USA:s juridiska system, ehuru sent omsider, visat sig vara istånd att förena sanning med rättvisa – nu måste de oskyldiga familjer som har splittrats omedelbart förenas.

Ny rättegång

Den stora mängden bevis som försvaret förvägrades presentera vid rättegången i Miami, och den likaledes kopiösa mängden påstådda bevismaterial som försvaret förvägrades få se, skulle innebära att en ny rättegång blir ett nytt justitiemord, om det får utvecklas efter samma modell som det första.

Emellertid, om domstolen inte hindrar försvaret från att presentera all sin bevisning, och om alla åklagarsidans påstådda bevis gjordes tillgängliga för försvaret, är det högst osannolikt att åtal skulle följas av fällande dom.

Om man tar hänsyn till att de förklarat sig skyldiga till de mindre förseelserna, vilka kan ge högst fem års fängelse, är den enda rätta och rättvisa vägen att avbryta anklagelserna mot De Fem och frige dem omedelbart och utan villkor.

Bakgrund till överklagandet – Vilka är ”De Fem Kubanerna”?

De fem kubanerna är Gerardo Hernández, Antonio Guerrero, Ramón Labañino, René González och Fernando González. Från 1995 bodde de i Miami. De infiltrerade och bevakade Miami-baserade terroristgrupper som var ansvariga för otaliga dokumenterade terroristhandlingar mot Kuba och kubanska intressen.

Vad gjorde de?

Som De fem hela tiden har medgett, infiltrerade de anti-kubanska extremhögerorganisationer. Deras enda syfte var att varna för och hindra sådana terroristattacker mot Kuba som planerats av Miamis kubansk-amerikanska maffia.

Varför?

Terroristattacker från kubansk-amerikanska grupper i Miami mot Republiken Kuba är allmänt kända. De har iscensatts upprepade gånger under loppet av de senaste 43 åren, och i hög utsträckning blivit kartlagda, också av FBI.

Dessa attacker har bragt skada och död till tusentals kubaner och USA-medborgare, så väl som till åtminstone tio andra latinamerikanska och europeiska länder.

Mellan 1990 och 2000 var det 108 sådana attacker, både i Kuba och mot dess diplomatiska kår utomlands. Enbart 1997 var det tio bombattentat i Havanna, alla mot turistanläggningar. Vid en attack dödades den unge italienske turisten Fabio Di Celmo.

Dessa terroristattacker och andra brott är redovisade i officiella dokument i USA. De har rapporterats i pressen samt i USA:s radio och television.

De är också i stor utsträckning dokumenterade i appellationsdomstolens 93-sidiga beslutshandling.

Attackernas arkitekter och utövare har ofta offentligt tagit på sig ansvar, inklusive för sådana handlingar som att spränga ett Cubana Airlines passagerarflygplan i luften, vilket orsakade 73 människors död. Utövarna har gjort det känt – ofta genom intervjuer i media - att de avser att fortsätta med sina våldshandlingar.

USA:s myndigheter fortsätter att blunda för de Miami-baserade terroristernas aktiviteter.

Arresteringen av De Fem Kubanerna

I juli 1998 överlämnade Kubas regering ett memorandum till FBI. Detta memorandum dokumenterade de Miami-baserade terroristernas aktiviteter och byggde på den information som de 14 kubanerna hade skaffat fram.

Trots att de hade egna utförliga dokument om Miamiterroristerna arresterade FBI inte dessa terrorister.

Istället blev de 14 kubanerna anklagade av USA:s justitiedepartement för ”konspiration för att samla och överlämna försvarsinformation för att hjälpa en främmande regering, dvs. Republiken Kuba”, och för att inte ha registrerat sig som agenter för en främmande regering.

Fyra av de 14 blev aldrig gripna och fem accepterade förhandlingar om erkännande för lindrigare straff och åtalades separat.

De Fem, som vi nu skriver om, arresterades av FBI den 12 september 1998, och Miamis kubansk-amerikanska extremhöger grupper satte genast igång en mediakampanj som utmålade De Fem som farliga fiender till USA:s samhälle.

Pressen och andra media, till stor del under denna ”Miami-maffias” kontroll, svarade villigt med en spärreld av vilda anklagelser och demonisering av de anklagade männen.

De Fem isolerades från de ögonblick de blev arresterade. De hölls i isoleringsceller med strikta villkor för kommunikation med sina familjer och de advokater som rätten utsett.

Deras advokater nekades tillgång till bevismaterial som anfördes mot De Fem, och på detta vis försvårades det för dem att bygga upp försvaret.

Enligt USA:s fängelseregler ska de isoleringsceller i vilka De Fem hölls instängda (kallade ”Hålen” av de intagna) användas för de som har begått disciplinära brott mot andra medfångar inom fängelserna. Maximal strafftid i sådana celler är 60 dagar.

De Fem hade ingen kontakt med andra medfångar vid något tillfälle. Trots att ingen av dem begick något brott mot fängelsereglerna kvarhölls de i isolering fram till sin rättegång i februari 2003, dvs. i 17 månader.

Anklagelserna

Åtalet handlade inledningsvis om konspiration, konspiration att begå spioneri, att vara agent i hemlighet för en främmande makt och falsk identitet.

I maj 1999 la åklagarsidan fram ännu en anklagelse, den om konspiration att begå mord, som riktades mot Gerardo Hernández Nordelo.

Vid denna tidpunkt hade De Fem anklagade befunnit sig i straffceller i åtta månader under förhållanden som klart hindrade förberedandet av försvaret.

Platsen för rättegången

Med anledning av den fientliga stämningen mot de anklagade i Miami ansökte de försvarsadvokater, som staten utsett, att få rättegången flyttad till annan plats i USA. En plats, var som helst i USA, som kunde erbjuda ett minimum av garantier för en rättvis och opartisk rättegång utan påtryckningar utifrån.

Den federala domaren Joan Lenard avslog otaliga ansökningar för ett byte av plats, utan ett ord till förklaring. Hennes enda kommentar var: ”Denna rättegång kommer att bli mycket mer intressant än något TV-program.”

Juryn utsattes för öppna påtryckningar, vilket gav anledning till klagomål framlagda av försvaret under rättegångens förlopp.

Till exempel framförde jurymedlemmarna själva vid tiden för deras slutliga överläggningar, klagomål till domaren över att licensplåtarna på deras bilar hade filmats av media mär de körde iväg från domstolen.

Sådana trakasserier skulle i vanliga fall vara tillräcklig anledning för domaren att stoppa rättegången. Emellertid stoppade inte domare Joan Lenard rättegången med anledning av detta, och inte heller med anledning av många andra oegentligheter som inträffade under rättegången.

Hon tillät juryns utslag att stå kvar, trots frånvaron av något bevis att de anklagade var skyldiga till de anklagelser som de hade nekat till. Hon avvisade alla försvarets argument angående domarna, till och med de argument som låg fullständigt i linje med utlåtandet före rättegången från domstolens egna tjänstemän.

Ännu mer oroande var att domare Lenard ignorerade USA:s federala lagars riktlinjer när hon förkunnade domen.

Juryn

De 12 jurymedlemmarna valdes från en grupp på totalt 150 intervjuade, då man använde politiskt vinklade frågor, exempelvis om de ansåg att den ekonomiska blockaden mot Kuba var riktig

Alla potentiella jurymedlemmar som uttryckte en åsikt i motsättning till den Miami-kubanska maffian blev diskvalificerade, eller så skrämda för hämnd att de bad att få bli befriade från plikten att ingå i juryn.

Till exempel, den 2 december 2000 rapporterade en artikel i tidningen Nuevo Herald: ”Rädsla för en våldsam reaktion från kubanska flyktingar mot en jury, som beslutar att frikänna de fem männen som anklagats för spioneri för Kuba, har fått många potentiella jurymedlemmar att be domaren att befria dem från deras civila plikt.”

”Det är klart att jag är orolig för min säkerhet om utslaget inte passar den kubanska gruppen här” sa en potentiell jurymedlem enligt tidningsartikeln.

Vid slutet av de sex månader då rättegången pågick hade juryn inte frågat en enda fråga och inte begärt en enda förklaring, trots den tekniska snårigheten i de olika anklagelserna och de allvarliga konsekvenser som skulle bli följden av utslaget.

Inom ett fåtal timmar fann de att alla de svaranden var skyldiga till alla anklagelser.

Domarna

Gerardo Hernández fick två livstids fängelsestraff plus 80 månader
Ramon Labañino fick livstids fängelsestraff
René González fick 15 års fängelsestraff
Fernando González fick 19 års fängelsestraff
Antonio Guerrero fick livstidsstraff plus 5 år och 8 månader

De sändes till fem olika fängelser i fem olika stater för att avtjäna sina straff, vilket orsakade enorma hinder för deras försvarsteam, deras vänner och familjer att behålla kontakten. Det orsakade betydande och onödiga mentala, psykologiska och emotionella svårigheter och lidande.

Åklagarna

Från första stund umgicks åklagarna öppet med Miamis anti-kubanska maffia som också kontrollerar pressen i Miami.

Trots att inte ett enda dokument någonsin kunde visas fram för att stödja deras påståenden ”klassificerade” media i Miami rättegången som att den behandlade känslig information och att den hade nationella säkerhetsimplikationer, påståenden som till och med förnekades av personal inom USA:s militär.

Särskilt anmärkningsvärt är de mer än 1400 sidorna av utvalda dokument överlämnade av åklagarsidan till maffian i Miami för att bedriva denna desinformationskampanj.

Övergrepp och kränkningar

De flagranta övergreppen mot en ordnad rättsprocess under rättegången innefattar åklagarsidans hotelser mot vittnen, i rättssalen och öppet inför domaren.

De inkluderar kränkningarna av den grundläggande rättigheten till en rättvis och opartisk rättegång och kränkningen av det sjätte tillägget till USA:s konstitution.

Vidare, lägg till kränkningen av Act of State doktrinen, antagen av USA:s högsta domstol, vilken klarlägger rätten för nationer att försvara sitt luftrum och territorialvatten.

Avrunda med kränkningen av internationell rätt, och USA:s rätt, i åtalet mot Gerardo Hernández, som inte hade någon del i den kubanska statens självständiga och legitima försvarsaktion med anledning av nedskjutningen av flygplan i kubanskt luftrum i februari 1996.

Verklighetskontroll

De vittnesmål som lades fram vid rättegången bevisade, att terroristattackerna mot Kuba och kubanska intressen under 40 år från Miami-baserade grupper, som orsakat död, skada och förstörelse i flera länder, inklusive i USA, skapade en nödvändighet att försvara Kuba och kubanska intressen från dessa grupper och deras terroristaktiviteter.

Det bevisade att de svarande inte utgjorde något hot mot samhället i USA. De hade inte sökt information som var relevant för USA:s nationella säkerhet (vilket är av avgörande betydelse vid anklagelse om spioneri). De hade inte orsakat någon skada på civila eller militära anläggningar i USA.

Att De Fem inte hade spionerat mot USA bekräftades bortom allt tvivel av vittnesmål som gavs av högt uppsatta tjänstemån inom FBI, USA:s försvarsmakt Kommando Syd och underrättelsetjänsten inom USA:s försvar; Defense Intelligence Agency, DIA.

Dessa vittnesmål inkluderade general Charles Wilhelm, f.d. befälhavare för Kommando Syd, Edward Atkesson, f.d. tillförordnad chef för underrättelsestaben i USA:s armé, amiral Eugene Carrol, f.d. tillförordnad chef för flottmanövrer, överste George Buckner från det nordamerikanska luftförsvaret och general James R Clapper, f.d. DIA chef, som kallades som ett expertvittne av åklagarsidan.

Åtalet mot Gerardo Hernández för konspiration att begå mord har inget lagligt prejudikat. Det är ett åtal för en handling i vilken han inte hade någon del. Det var en åtgärd som vidtogs av den kubanska regeringen enbart, i legitimt försvar, i enlighet med internationell rätt och för nationell självständighet.

Politiska fångar

USA:s myndigheters vägran att handla på grundval av den information – om terroristaktiviteter som planerats och iscensatts från USA:s territorium – information som samlats in av De Fem Kubanerna och som överlämnats till myndigheterna av Kubas regering, och USA-myndigheternas bizarra respons när de arresterade dem som försedde dem med denna information, och sedan gav dem fällande domar för konspiration att begå spioneri, allt detta är ett hån mot såväl rationellt handlande som mot rättvisa.

Den politiska karaktären på deras arrest, åtal och domar kan inte förnekas.

De Fem är totalt oskyldiga till alla konspirations- och spionerianklagelser. De blev åtalade, dömda och straffade endast och allenast för att ha riskerat sina liv för att kämpa mot terrorism och död.

Brott mot mänskliga rättigheter

Utöver det övergrepp som isoleringscellerna utgjorde har på Kuba bosatta familjemedlemmar till De Fem upprepade gånger blivit nekade visum för att besöka sina släktingar i fängelse.

Gerardos fru Adriana Pérez Oconnor har inte sett sin man sedan 1998. Trots att hon fick ett inresevisum 2002, fängslades hon i Houston på väg till hans fängelse i Kalifornien.

Fastän hennes pass och visum båda var giltiga, hölls hon kvar på flygplatsen i elva timmar och utsattes för förhör av immigrationsmyndigheten och FBI utan att tillåtas få konsulär eller legal hjälp eller annan representation.

FBI öppnade en dossier om henne, tog foton, tog hennes fingeravtryck och satte henne på ett plan tillbaka till Mexico City utan att låta henne komma in på USA:s territorium.

Hon har sedan dess utan resultat begärt att få ett nytt visum.

René González fru Olga och deras dotter Ivette har till och med fått utstå ännu värre behandling, trots att både René och Ivette är medborgare i USA.

Olga deporterades till Kuba efter Renés arrest, men USA:s myndigheter vägrade att låta henne ta med sin späda dotter. Olga informerades att Ivettes resa var “ett eget ärende”.

Barnet måste tas till Kuba av sin farmor för att bli återförenad med sin mamma.

Fortsatt vägran från USA att ge Olga visum betyder att varken Olga eller Ivette har kunnat besöka René under de år som gått, och barnet har aldrig fått lära känna sin far.

Internationell kampanj

2003 fanns det Frige De Fem kommittéer i 103 länder över hela världen som kämpade för frigivandet av de fem kubanska politiska fångarna.

Sedan dess har ännu fler kommittéer formats. De driver informationskampanjer, skapar opinion och samlar namnunderskrifter på petitioner. De driver lobbyverksamhet i regeringar och legala institutioner, de ger stöd till försvarsadvokaterna, håller offentliga möten, publicerar fallet i alternativa media och skriver brev till De Fem själva i deras fängelseceller.

Trots de stora mediernas policy att tysta ned informationen om De Fem, har dessa gruppers arbete resulterat i en gräsrotsrörelse med stort engagemang och aktivitet runt hela världen. Inte minst den godtyckliga bestraffningen av De Fem till ”hålet” den 28 februari 2003 skapade stora protester.

I ett försök att avleda intresset från överklagandeprocessen, och medan världen var ”distraherad” av det nära förestående kriget mot Irak, hölls De Fem i isoleringsceller under månaden innan de skulle lämna in sina överklaganden, och detta innebar att kontakterna med deras advokater ströps.

Flera högt aktade personligheter och organisationer, såsom nobelpristagaren Nadine Gordimer, Fackföreningarnas Världsfederation, Amnesty International och över 100 brittiska parlamentsledamöter tog upp detta fall. Deras solidaritetsarbete gav slutligen till resultat att De Fem släpptes ur isoleringscellerna och återfördes till de vanliga fängelsecellerna.

Överklagandena

Ansökan om en ny rättegång avslogs, men överklaganden lämnades in den 7 april och tidigt i maj 2003.

Medan vissa Amicus Briefs, dvs. fristående inlagor till domstolen, togs emot och diariefördes i ärendet, så togs den som skrivits av professor Eric Luna från Utah Universitets juridiska institution inte emot.

Professor Lunas inlaga redogjorde för serien av terroristattacker som genomförts mot Kuba under de senaste decennierna. Rapporten stödde Kubas ”state of need” försvar, dvs. Kubas behov av nödvärn; de omständigheter som har tvingat Kuba att söka information om terroristerna för att förhindra ständig aggression mot landet, aggression som planerats och genomförts från USA:s territorium.

Den 17 november 2003 presenterade försvarsadvokaterna sitt svar till distriktsåklagarens argument, och dokumenten i fallet blev sedan granskade av en panel på tre domare utnämnda av USA:s appellationsdomstols 11:e distrikt i Atlanta.

En offentlig hearing ägde rum den 10 mars 2004, vid vilken försvarsadvokaterna bara hade 15 minuter för att plädera de 24 anledningarna för överklagande för De Fem svarandena, dvs. de hade tilldelats 3 minuter var. Men appellationsdomstolens domare lät försvarsadvokaterna redogöra för fallet under väsentligt längre tid, vilket ingöt en viss optimism.

Förenta Nationernas Kommission för Mänskliga Rättigheter

Den 27 maj 2005 drog arbetsgruppen mot godtyckliga fängslanden inom FN:s Kommission för Mäskliga Rättigheter slutsatsen att fängslandet av De Fem Kubanerna var godtyckligt och ett brott mot internationell rätt.

I utlåtande Nr 19/2005 noterades tre aspekter på fängslandet och på arresteringen av De Fem som gjorde deras fängslande godtyckligt.

För det första hölls De Fem i isoleringsceller under 17 månader, vilket allvarligt försvagade deras förutsättningar att bygga upp ett adekvat försvar.

För det andra undanhölls merparten av bevismaterialet mot De fem från dem och deras försvarsadvokater, vilket underminerade en jämn balans mellan åklagarsidan och försvaret.

För det tredje hölls rättegången i Miami, där det var omöjligt att välja en opartisk jury i ett fall länkat till Kuba.

FN:s arbetsgrupp noterade att rättegången ägde inte rum i en miljö präglad av objektivitet och opartiskhet. En sådan miljö krävs för att säkerställa att standarden för en rättvis rättegång följs, såsom den är definierad i artikel 14 i den internationella konventionen om civila och politiska rättigheter. USA har anslutit sig till denna konvention.

De drog slutsatsen att avsaknaden av dessa tre förutsättningar i kombination ”är av sådan vikt att de ger dessa fem personers frihetsberövande en godtycklig karaktär.”

När de hade lämnat detta utlåtande begärde FN:s arbetsgrupp att USA:s regering skulle vidta de nödvändiga åtgärderna för att rätta till situationen enligt de principer som är uppsatta i den internationella konventionen om civila och politiska rättigheter.

I en artikel publicerad av Miami Herald den 20 juli 2005 sade USA:s utrikesdepartement att det skulle inte accepterna detta ”löjliga och förvirrande beslut”.

Beslut om överklagandet den 9 augusti 2005

USA:s appellationsdomstol, 11:e distriktet, Atlanta Nr 01-17176.
Distriktsdomstolens diarienummer: 98-00721-CR-JAL den 9 augusti 2005.
Inför distriktsdomare Birch, Kravitch och Oakes.

SLUTSATS: Mot bakgrund av den tidigare förda diskussionen är de svarandens åtal UPPHÄVDA och vi ÅTERREMITTERAR ÄRENDET för en ny rättegång.

Den fullständiga texten till beslutet (på engelska) återfinns på www.freethefive.org
Prensa Latinas hemsida är: <www.plenglish.com>
Översättning till svenska: Svensk-Kubanska Föreningen
www.svensk-kubanska.se