Tal vid Moncadamöte Sergels Torg 23 juli 2005/Eva Björklund

Kära Kubavänner

”En uppfattning som hävdas av många är mäktigare än kejsaren. Det nät som knutits av många trådar kan stoppa ett lejon.”
Dessa ord av en indisk filosof tog Fidel Castro upp i sitt legendariska försvarstal ”Historien ska frikänna mig”, efter anfallet mot Moncada-kasernen den 26 juli för 52 år sedan.

Det är därför som kapitalismen behöver så bedövande, massiv propaganda för att bestå, en propaganda som inte släpper igenom nästan något av den verklighet som världens folkflertal lever i, och som dödförklarar alla försök att avvika från den enda, nyliberala vägen.
Samtidigt är det därför som den kubanska revolutionen överlever, för att kubanerna i sin överväldigande majoritet är övertygade – av sin egen praktiska verklighet - om att den möjliggör ett bättre liv för alla än varje annat alternativ. Det är också därför kubanerna med all kraft bedriver det de kallar kampen om idéerna, för de vet att den är avgörande.

Kampen om idéerna, vad är det, kanske ni frågar er?
Jag kom hem från Kuba för ett par veckor sedan, efter årets studiebesök i många förverkligade idéers värld. De grundläggande tankarna är solidaritet, kunskap, delaktighet – dvs också verklig frihet. För som Martí, en annan stor tänkare sagt, och som präglat den kubanska revolutionen kanske mer än något annat: ”Bara ett bildat folk kan vara fritt”. I okunnighetens mörker är ingen fri, ovetande om vilka alternativ som finns är ingen fri, med kunskap om alternativen kan folk gå samman och kämpa för ett värdigt liv, medmänskligt, fritt, där alla har lika möjligheter att förverkliga sina bästa sidor.

Jag var där under den värsta orkanen i mannaminne. Den svepte förbi sydöstra Kuba på torsdagsnatten den 7 juli och sedan tvärs över centrala Kuba på fredagsnatten med vindhastigheter på omkring 250 kr/timmen, dvs ca 70 sekundmeter. Vågorna var upp till 8 meter höga.

Redan ett par dagar före orkanen drog Kubas enastående förebyggande maskineri igång. En och en halv miljon människor evakuerades, dvs över 10 procent av befolkningen. Boskap evakuerades också, fönster spikades för eller klistrades över, löst bråte samlades in, datorer och TV-apparater flyttades upp från bottenvåningar eller från strandnära byggnader osv. Alla deltog för att rädda egna och andras liv, och för att skydda den egna, andras och den gemensamma egendomen.

Och hela den nationella samordningen skedde inför TV-kamerorna och radiomikrofonerna. Civilförsvarets högkvarter hade flyttat in i TV-studion. Där fanns också landets president, och ansvariga ministrar, folkmaktsledare på alla nivåer, och per TV-team, radioreportrar och telefon varenda kommun. Rapporterna kom in om hur förberedelserna framskred, sedan om hur orkanen drog förbi, var särskilda insatser behövdes, kontroll att inget lämnades åt slumpen, hur återuppbyggnaden satte igång så fort storm och regn upphört. Det var som om högsta försvarsstaben i ett krig höll sina överläggningar i TV-sändning! Och ett landsomfattande folkets försvar handlade det om, mot orkanens invasion. Kuba är verkligen enastående på många sätt. Och internationellt erkänt för världens bästa katastrofberedskap.

Men skadorna blev oerhörda, på byggnader, på odlingar, på infrastrukturen och 16 människor dog, vilket är mer än på årtionden. 1,4 miljarder dollar värderas de materiella skadorna till, över 5 % av bruttonationalprodukten. I det läget har W Bush den dåliga smaken att erbjuda 50.000 dollar i humanitärt bistånd! Ungefär vad högste USA-diplomatens kör omkring med i bilväg på Kuba. Det kan också jämföras med den ekonomiska blockad som kostar Kuba ca 30 gånger mer årligen, ungefär lika mycket som hela orkanen. Ett par i San Francisco blev så upprörd över detta hån att de tog ut sina besparingar och skänkte 50.000 dollar till Präster för Fred för vidarebefordran till Kuba. Det är sannerligen skillnad på folk och fä!

Samma cyniska omänsklighet och självgodhet präglar USA-regimens s k krig mot terrorismen. Vi är alla upprörda över de avskyvärda bombdåden i London, liksom vi var över bombdåden i Madrid för drygt ett år sedan, och i New York och Washington för snart fyra år sedan. Men vi är minst lika upprörda över världens ledande krigsherrar, som när deras städer drabbas av terrorism inskränker de medborgerliga fri- och rättigheterna hemmavid, placerar s k fientliga kombattanter i koncentrationsläger på ockuperat territorium och släpper loss krigets terrorism från bombplan och stridsvagnar mot folk i strategiskt viktiga nationer. Och alldeles särskilt upprörda är vi över den liga som leder världens supermakt, och som med en dubbelmoral utan all like, själv härbärgerar, stöder och umgås med tiotals terroristgrupper med säte i Florida.

Kuba, som är målet för denna terrorism, svarar inte med samma medel. Kubanerna tror att de ska kunna övertyga världsopinionen och opinionen i USA så att Bush-regimen tvingas upphöra med sitt skamliga beskyddande av några av kontinentens värsta terrormördare.

I början av juni samlade Havanna 680 internationella personligheter från över 60 länder till en internationell konferens ”Mot terrorism, för sanning och rättvisa”. De flesta var från Latinamerika och USA.
Där vittnade offer och efterlevande till de hundratusentals vänstermänniskor som drabbades av Condor-operationens fasor på 70-talet, av terrorkrigföringen i Centralamerika på 80-talet, alla försvunna i Argentina, tortyroffren i Chile, och offren för alla terrordåd riktade mot kubaner på Kuba och runt om i världen.
Mycket av det som kom fram var välkänt i latinamerikanska vänsterkretsar även om det aldrig trängt igenom den internationella massmediala muren. Men även inom vänstern var det många som inte visste vilken avgörande betydelse den exilkubanska terrorismen haft i samarbetet med militärdiktaturerna över kontinenten. De utgjorde en slags stormtrupp åt CIA, beredd att varsomhelst slå ner på de krafter som vill bryta loss Latinamerika från beroendet av USA.

I främsta ledet finns Luis Posada Carriles, av FBI klassad som kontinentens farligaste man, en exilkubansk terrorist av värsta sorten. Hans uppdykande i USA i mars i år, och Bush-regimens försök att rädda honom från rättegång i Venezuela, som begärt honom utlämnad, har lett till omfattande protester såväl i USA som i hela Latinamerika. Hans illgärningar gick också som en ledtråd på konferensen, som inte bara kräver att han ställs inför rätta, utan att hela det system av statsterrorism med transnationell utbredning som leds av USA ska stoppas och de skyldiga straffas.

Men, som ni vet, så nöjer sig USA-regimen inte med att skydda terrorister, utan de låser också in de som avslöjar terroristerna. Ni kommer senare under mötet att få höra mer om detta, om hur USA i en riggad rättegång dömde 5 kubaner till mellan 15 års fängelse och dubbla livstidsstraff för att de hade avslöjat Miamibaserade terroristgrupper och räddat livet på hundratals människor. Domen fälldes några månader efter 11 september 2001, och det har tagit tid för världen att få nys om detta, för som vanligt håller massmedia tyst om saken.

Men ihärdigt har kubanerna och vi i solidaritetsrörelsen runt om i världen drivit frågan, och i maj i år kom en arbetsgrupp inom FNs Människorättskommissions fram till att rättegången mot De fem kubanska politiska fångarna i USA bryter mot artikel 14 i Internationella konventionen om civila och politiska rättigheter, och krävde att USAs regering skulle vidta åtgärder för att rätta till alla de missgrepp och felaktigheter som präglade rättegången i Miami. Och häromdagen fick Kuba ta upp frågan i FNs säkerhetsråd.

USA-regimen är naturligtvis upprörd, på samma sätt som den är upprörd över kritiken mot tortyr och misshandel av fångar på Guantanamobasen. Men även där håller världsopinionen på att vakna och kräva inte enbart att den grymma och rättsvidriga behandlingen ska upphöra utan också att USA villkorslöst ska lämna den bas och det territorium som de olagligt ockuperar sedan över ett århundrade. Och som tillhör Kuba. För någon vecka sedan gick tre nobelpristagare och två framstående intellektuella ut med ett upprop om detta. Noam Chomsky, Rigoberta Menchu, Adolfo Perez Esquivel, Nadine Gordimer och Salim Lamrani uppmanar till handling:

”Alla stater, samhällen och framför allt alla människor på denna jord av globalt ansvar, alla som skriver under på att bara i sanning och rättvisa kan verkligt medmänskliga relationer existera mellan nationer och folk, alla måste kräva att USA villkorslöst lämnar Guantanamo.”

Massmedia som sagt, lägger en tystnadens slöja över allt detta, och omgärdar det med en bullerridå av skandaljournalistik. De försöker tona ner USA-regimens brott och samtidigt medverka i dess demonisering av Kuba. I morse t ex, lanserade radions P1 under rubriken ”Flykt” under en timme historien att en 16-åring kastades i fängelse bland kackerlackor och råttor under 6 månader för att ha klottrat ”Dör åt Fidel” på skolväggen! Samt att pjäsförfattare förbjudits att använda ordet frihet mer än fem gånger i en pjäs. Med mera. För några år sedan valsade en annan skröna av samma kaliber runt i pressen, och återfinns nu i en internationell resehandbok, upptryck i många tiotusental. Där påstås att 100 kubanska rockare begått kollektivt självmord i protest mot regeringen genom att tillsammans injicera HIV-virus!. Hur korkad som helst kan skrönan få vara, bara den svartmålar Kuba.
För som så många konstaterat med Chomsky, massmedias uppgift i den liberala demokratin, är att tillverka samtycke för den samhällsordning och de krig som storbolagen behöver. Så det är inte att undra på att de redan innan TeleSur satt igång sina sändningar anklagar denna nya TV-kanal för att göra intrång i den exklusiva frihet att driva propaganda som av hävd enbart tillkommer husbondens röst.

Vad är då TeleSur? Det är en mellanstatlig Latinamerikansk TV-kanal, med säte i Caracas, Venezuela, och med Kuba, Argentina, Brasilien och Uruguay som delägare. Snart ska TeleSur börja sända 24 timmar per dygn och låta latinamerikanerna se sig själva med egna ögon, i stället för genom de USA-dominerade bolagskanalernas närsynta och snedvridna linser. Folk ska få en chans att veta vad som verkligen händer i den egna halvan av Amerika, i de egna länderna, hur folk runt om reser sig och kräver frihet från USA och dess nyliberala marknadsdiktatur, och hur de lyckas, om alla fantastiska framsteg som folk gör i Venezuela, och om det totalt annorlunda, människovärdiga samhälle som byggts på Kuba, under 45 år av såväl ekonomisk som informationsblockad.

Och där ska jag sluta, med detta nya hoppingivande skede i Latinamerika, där den bolivarianska revolutionen öppnar nya möjligheter, och Kubas erfarenheter och kunskaper kan komma hela världsdelen till del.

Det är den nya socialismen, 2000-talets socialism, där varje land bygger på sina förutsättningar och utifrån sina rötter och sin karaktär, och där människan står i centrum. Den allians som slutits mellan Kuba och Venezuela innebär ett enormt lyft. I en intervju nyligen svarade Che Guevaras dotter Aleida så här på frågan om vad detta speciella systerförhållande mellan de två länder betyder:

”Marti sa att kubanernas fosterland är hela Latinamerika, det som finns mellan Rio Bravo och Patagonien. Och Fidel har sagt att vi inte bara är latinamerikaner utan också afrikaner. Men på Kuba utrotade de spanska kolonisatörerna alla urinvånare. Så det är som om Venezuela, som har kvar våra ursprungsfolk och deras kultur, också återger oss styrkan i dessa våra rötter, medan vi i vår tur erbjuder Venezuela all den kunskap vi byggt upp under revolutionens årtionden.”

Så sade Aleida Guevara. Och, säger jag, denna förening mellan Kuba och Venezuela utesluter inte utan inbjuder resten av Latinamerika att komma med i ALBA, det bolivarianska alternativet till USAs förhatliga ALCA, som skulle sluka Latinamerika och göra om det till sitt beläte. Nu är tiden här igen, den tid då folken med Ches ord säger ”Nu har vi fått nog, nu börjar vi marschera”, för Latinamerikas befrielse. Och aldrig har förutsättningarna varit så goda som nu. Och farorna så stora, så klart.

Men vi tror på och säger

Leve den internationella solidariteten
Leve den gnista som tändes i Moncada
Leve Kuba, Venezuela och hela Bolivars Amerika

www.svensk-kubanska.se