USAs fångläger i Guantanamobukten

Guantanamo-basen på Kuba är inte bara ett koncentrationsläger för muslimska fångar, utan har sedan 1959 också varit bas för att föra in vapen, att genomföra aggressioner mot Kuba och att ha USA-soldater på plats om något skulle inträffa.
USA avslutade 1902 sin ockupation av Kuba med att installera en lydregim och en grundlag som bl a tvingade Kuba att upplåta mark för militärbaser. Baserna som tvingades på Kuba fick tjäna som föregångare för USAs system av militärbaser i främmande länder. Efter andra världskriget har de blivit fler och fler, och idag finns över 700 USA-baser i över 140 länder.

På kubanska östkusten finns en stor naturligt hamnvik, Bahia de Guantanamo, Guantanamobukten. Sedan 1902 har den ockuperats av USA som där anlagt en flottbas. USA invaderade Kuba 1898 och ”övertog” Kuba från den spanska kolonialmakten som var utmattad av 30 års kubanskt befrielsekrig. USA ockuperade Kuba militärt fram till 1902 då Kuba fick formell självständighet med en USA-medborgare som president och ett tillägg till grundlagen som gav USA rätt att ”vid behov” invadera militärt, vilket också skedde otaliga gånger. USA skrev också ett avtal med den kubanska lydregeringen om att ”hyra” mark för militärbaser, varav Guantanamobasen var den största, mot en betalning på ca 4.000 dollar per år. USA har som praxis att betrakta denna typ av avtal som gällande 99 år, även om det inte står inskrivet.
I början på 30-talet ägde en omfattande folkresning rum på Kuba, riktad mot USAs nykoloniala välde. Med den blivande diktatorn Batistas hjälp lyckades USA få kontroll över upproret men för att minska de starka anti-USA-stämningarna avstod USA från sin formella rätt att invadera Kuba militärt men behöll Guantanamobasen, med ett förlängningsavtal 1934 som innebar fortsatt ockupation på obestämd tid, till dess båda parter blir överens om att ändra avtalet.
Efter 1959 har Kuba begärt att USA ska utrymma ockuperad mark i Guantanamo. Kuba hävdar också att avtalet inte äger giltighet eftersom det ingicks av en kubansk part som inte kunde utöva nationell suveränitet. Kuba tar sedan dess konsekvent inte emot ”hyresbetalningen” på mindre än 1 dollar/hektar.

Under 60-talet var Guantanamobasen utgångspunkt för en del av den terrorkrigföring USA bedrev via av CIA betalade, utrustade och ledda kontrasgrupper på Kuba.
Basen omges av ett kraftigt minerat ingenmansland, och omgångar av taggtrådsstängsel. Basen har egen elförsörjning, och fraktar i skytteltrafik in all mat, färskvatten och andra förnödenheter från USA. Den omfattar ca 115 km2 och hade normalt ca 500 soldaters bemanning, plus civil underhållspersonal, innan 11.9 2001.

USA kan tänkas ha valt Guantanamobasen för förvaring av fångar tagna i Afghanistan och Pakistan som ett utomordentligt flyktsäkert ställe. Men det är också ett helt och hållet onåbart ställe för eventuella demonstrationer och för massmedia. All insyn i behandlingen av fångarna sker på USAs villkor. Ett viktigt skäl är också att området inte ingår i USAs nationella territorium och således inte är underställt USAs lagar. Ett annat skäl kan vara att visa vem som har makten, och näpsa Kuba som varit ett av få länder som från första stund dels motsatte sig bombningar av försvarslösa civila afghaner, dels krävde att kampen mot terrorismen också måste omfatta statsterrorismen, dels krävde att USA ska upphöra med sitt 40-åriga stöd till terroristaktioner mot Kuba, och att härbärgera hundratals exilkubanska terrorister.

I sitt officiella uttalande fredagen 11 januari 2002, när USAs planer att utnyttja basen som fångläger blev kända, hävdade Kubas regering att USA olagligt ockuperar kubansk mark i Guantanamo och att ockupationen måste upphöra. I sitt uttalande konstaterade regeringen också att Kuba inte har några möjligheter att påverka USAs användning av ockuperad mark, inte ens i förhållande till det avtal som USA tvingade på Kuba 1903 och 1934, och där det står att ”området uteslutande får användas som kolhamn och flottbas, och inte för något annat ändamål”.
I sitt uttalande 02 01 11 framhåller Kubas regering att gränsen kring det ockuperade området är den plats där kubanska och USA-soldater står direkt mot varandra. Kuba är berett att försvara sig mot militärt angrepp, men inte att gå in i ett förödande krig om det kan undvikas. Kubas säkerhet hänger på att inte låta något hända vid gränsen som av USAs kan tas som förevändning för angrepp, inte minst med tanke på hur lätt supermakten har att ta till bomber.

I sitt uttalande sade Kuba att de inte betraktar truppförstärkningen på Guantanamobasen med anledning av upprättandet av fångläger som ett hot mot Kuba, och inte anser sig behöva vidta motsvarande förstärkningsåtgärder. Det innebär inte att de legitimerar USAs truppförstärkning, utan att de inte vill ge USA anledning att framställa Kuba som ett militärt hot och agera därefter.

På samma sätt som Kuba protesterar mot USAs krigsövergrepp på Afghanistan och Irak tillhörde Kuba ett ganska litet antal länder som protesterade mot bombkriget mot Jugoslavien, som ett brott mot folkrätten. När USA 1999 offentliggjorde sina planer att flyga Kosovoalbaner till Guantanamo (de förverkligades dock aldrig) reagerade Kuba på samma sätt som 2002. Konstaterade att landet inte har någon möjlighet att påverka vad USA använder basen till, upprepade sitt krav på dess återlämnande, och erbjöd läkarhjälp för flyktingarna.

Eva Björklund 02 01 24, rev 06 02 02