Bemötande av Ali Esbati

Bemötande av Ali Esbati

”Fidel är ingen självhärskare. Den där idén att det är Fidel som
drar i trådarna för ett gäng marionetter är helt falsk.” Abel
Prieto, en av Kubas mest framstående författare, tillika
kulturminister
Eva Björklund 060803

Ali Esbati skriver att för att förstå Kuba och Castro måste man gå med på att det handlar om diktatur och en diktator som personligen ”varit lagen och konstitutionen… i en enpartistat med inskränkt yttrande och organisationsfrihet… där människor fängslats och trakasserats på grund av sina politiska åsikter … i en blåkopia av den sovjetiska samhällsorganisationen… som kollapsade under sin egen tyngd.

Samtidigt skriver han att diktatorn är de förtrycktas inspirerande hjälte, att de sociala framstegen på Kuba gett människor ett större inflytande över samhällsutvecklingen än i många andra formella demokratier i den fattiga världen, att han för många personifierar
hoppet om värdighet, om befrielse från imperialismens ok, möjligheten att bygga en egen framtid och att de sociala framstegen har fostrat kunniga, starka människor på Kuba.

Ali menar att för att Kuba och Castro ska bli begripliga måste vi acceptera att detta blivit möjligt genom att folket underkastat sig en diktatur.

Min erfarenhet och tolkning av det kubanska samhället är den motsatta. Att bara med folket, av folket, för folket (menas folkflertalet) kan ett samhälle både överleva imperialismen
aggressioner och bygga ett människovärdigt samhälle. Det är för mig den stora, avgörande skillnaden mellan sovjetsystemet och Kuba, att Kuba inte är en blåkopia, för då skulle Kuba inte heller ha överlevt 90-talets svåra år.

Att denna insikt också dominerar hos den kubanska ledningen, och alldeles särskilt hos Fidel Castro, blev mycket tydlig när sovjet försvann och Kuba stod där utan 80 procent av sitt handelsutbyte. I stället för repression, som så ofta i krissituationer på andra håll, genomfördes en påtaglig demokratisering för utan det folkliga engagemanget skulle inte ens en diktator med Fidels politiska geni ha kunnat rädda Kuba. Direktval till nationalförsamlingen,
införandet av kommundelsnämnder för att minska avståndet mellan kommunfullmäktige och väljare och för att engagera så många som möjligt i det dagliga, praktiska beslutsfattandet och genomförandet , kooperativisering av statsjordbruken där arbetarna blev kooperatörer, arbetarparlamenten som diskuterade alla ekonomiska krisåtgärder, massivt folkligt rådslag inför kommunistpartiets kongress, stärkandet av fackföreningarnas makt på arbetsplatserna osv, bara för att ta några exempel. Och grundvalen för att göra detta möjligt hade lagts 5 år tidigare när misstag rättades till för att undanröja teknokratiska och ekonomistiska inslag som kopierats från Sovjet och som hade försvagat det folkliga engagemanget.

Jag tror att det är lättare att förstå Kubas överlevnad och snabba ekonomiska, sociala och kulturella utveckling efter krisen i början på 90-talet om man inser att den är resultatet av ett folkligt demokratisk engagemang och att detta är själva grundvalen. En annan vinkel för att förstå det kubanska samhället är den gramscianska, att det handlar om hegemoni, men inte den kapitalistiska, borgerliga hegemoni som urvattnar demokratin, utan en folkmaktens,
solidaritetens och antiimperialismens hegemoni.

Så här beskriver Kubas kulturminister Abel Prieto saken i en intervju som Lasse Söderberg gjorde för drygt ett år sedan (min översättning):

”För mig har Gramsci mycket att göra med den kubanska revolutionen. Tanken om kulturell hegemoni, tanken att man kan ha politisk och militär makt men om man inte har kulturen på sin sida är man svag och kan förlora makten. Utan Gramsci går det inte att förklara hur
socialismen i Sovjetunionen och Östeuropa kunde braka samman. Han är en oundgänglig tänkare tillsammans med Lenin. Den sovjetiska socialismens sammanbrott har berett vägen för en mer öppen läsning, mindre låst vid hela vänsterns arvegods.

Den kubanska revolutionens idébank har alltid varit ganska egen. En av denna revolutions viktiga bidrag till vänstern är ett odogmatiskt förhållningssätt till klassikerna. Jag har aldrig hört varken Che eller Fidel nämna Gramsci men jag uppfattar dem som gramscianer. För Fidels tes om det subjektivas betydelse för revolution är ren Gramsci. Och Martí. Tanken att man med en politisk kultur kan besegra objektivt mycket svåra hinder. Det är samma tanke som hos Martí: Skyttegravar av idéer förmår mer än de av stenblock. Det är en gramsciansk tanke och det är Fidel på pricken. Den kubanska tankevärlden har inget att göra med den
mekaniska determinism som säger att historiska omständigheter kommer att föra oss till kommunismen.

Jag tror att definitionen av det politiska subjektet, det vill säga de som ändrar historiens kurs, som i marxismen är proletariatet, har berikats mycket av Fidel. Det finns redan i ”Historien ska frikänna mig”. När Fidel beskriver de som ska åstadkomma förändringen tar han med många fler än proletariatet. Till det bidrar naturligtvis att Kuba inte var ett industrialiserat land, även om det fanns framför allt ett sockerarbetarproletariat, som var organiserat och kommunistiskt orienterat.
Fidel kände till marxismen men han utvidgade det politiska subjektet och förändringsaktören. Naturligtvis med fattigbönderna, men inte inom ramen för begreppet arbetar- och bondeallaiansen, utan fattigbönderna som grundläggande faktor i skapandet av detta land och i gerillan, där också de arbetslösa vara en viktig faktor.

Den klassiska marxismen talar om trasproletariatet. Fidel säger ”när det handlar om kamp så är det folket som gäller”. Och han definierar det och där ingår kulturarbetarna, folk från
medelklassen, småborgare. Han skapar ett mångsidigt klassbegrepp som ligger mycket nära dagens sociala rörelser.

Fidel är ingen självhärskare. Den där idén att det är Fidel som drar i trådarna för ett gäng marionetter är helt falsk. Han har byggt upp ett lag av flera generationer, där jag inte tillhör de
yngsta. Vår utrikesminister är 39 år. De som har hand om ekonomin är unga. Det är också de som finns i ledningen för kommunerna. Det är intelligent folk, bildade, med fantastisk folklig förankring.
Briljanta, unga, inte några byråkrater, de lever som folk mest, går iväg med vattenhinken när det behövs, kämpar för att varuförsörjningen ska fungera. De har ingen som helst likhet med
gamla Sovjets byråkrater med sina ”dachas”, de är av folket. De är intelligenta, bildade, sanna ledare. Och här tror jänkarna att de ska komma och organisera val! Tror du att alla dessa människor som har garanterad tillgång till hälsovård, utbildning, kultur, något som nästan inget annat folk har, att de ska tro på tomten som säger att nu kommer vi med demokrati, att jänkarna kommer med demokrati, och att de kommer dragandes med någon typ från Miami som vi ska rösta på? Det är otänkbart. För de som kommer fram som ledare här är ingen liten grupp, inga handplockade individer, de är tusentals av olika generationer som vet vad vi håller på med och hur vi försvarar vårt land. ”

Så långt Abel Prieto.

När det gäller att människor fängslats och trakasserats på grund av sina politiska åsikter, så är det inte min uppfattning. De som talas om på detta sätt är dömda för samarbete med en fiende för att ändra samhällets styrelseskick. Det är inte för att det har haft åsikt att USAs väg är den bästa, utan för att de aktivt har samarbetat med USAs intressekontor. Det är straffbart också enligt svensk lag. Om tryckfrihet och äganderätt till medier och om organisationsfrihet finns mer att säga. Men detta får räcka så länge.