Ett nytt politiskt landskap söder om Rio Grande

Ett nytt politiskt landskap söder om
Rio Grande
Eva Björklund 070113

Bild: Simon Bolivar Studiecenter. Folkfest under Evo Morales installation som President.

Föredrag på Latinamerikanskt seminarium i Eskilstuna

Efter den kubanska revolutionens seger 1959, och kanske ännu mer efter att USA i Grisbuktsinvasionen för första gången misslyckades med att kväsa ett uppror på sin bakgård, växte förhoppningar och frihetkamp över hela Latinamerika. De slogs ner brutalt med USA-ledda militärkupper i Brasilien 1964, Dominikanska Republiken 1965, Bolivia 1971, Chile och Uruguay 1973, Argentina 1976. Sandinisternas seger i Nicaragua 1979 tände ett hopp igen, men krossades av USAs terrorkrigföring. Grenada och Panama invaderas 1983 och 1989. USA- officerare ledde terrorkrigföringen mot upproren i El Salvador och Guatemala fram till början av 90-talet. Under ett par decennier präglades Latinamerika av USA-ledd terrorkrigföring för att utrota vänstern. Hundratusentals dödades och torterades, miljoner tvingades i landsflykt.

Den nyliberala militärdiktaturen följdes under 90-talet av nyliberal ekonomisk diktatur. Ingenstans genomfördes doktrinerna så tidigt och så totalt som i latinamerikanska länder. Det ledde till fattigdom, elände, klyftor och misstro mot det politiska systemet och partierna.
Men Latinamerika blev också platsen för de sociala rörelsernas framväxt.

40 år efter Che Guevaras död i Bolivia upplever Latinamerika en ny era av förhoppningar och kamp. Och just Bolivia är en symbol för detta nya skede. För första gången i Amerikas historia, efter 500 år av kolonialistiskt folkmord och imperialistiskt förtryck, har en företrädare för de ursprungsfolk som överlevde valts till president. Och för första gången har den sociala rörelse, som blivit ett signum för kampen i Latinamerika, nått statsmakten.

Det visar nationalstatens fortsatta betydelse som arena för frihetskampen, och att den sociala rörelsen kan – och måste – sikta på politiskt makt för att genomdriva förändringar med folkligt mandat, engagemang och deltagande. Men utvecklingen i Latinamerika visar också på möjligheten och nödvändigheten av nya former för samarbete och integration mellan stater och folk. Och på en radikal förändring av maktförhållanden och självuppfattning i ”Vårt Amerika”, Sinom Bolivars och José Martís Amerika söder om Rio Grande.

Integration och grannsamarbete

Att den Sydamerikanska Unionens 2a toppmöte i december 2006 förlades till Cochabamba, Bolivia är signifikativt. Unionen grundades 2004 med ett samgående av länderna i Mercosur (Brasilien, Argentina, Uruguay, Paraguay och Chile) och i Andinska pakten (Bolivia, Colombia,
Ecuador, Peru, Venezuela) samt Surinam och Guyana. De tolv länderna i unionen har tillsammans 380 miljoner invånare. De är världens största livsmedelsexportör, har de största ekologiska reserverna av regnskog, sötvatten och syre och ligger på en av världens största
oljereserver.
På mötet i Cochabamba slöts avtal om utvidgat och förstärkt samarbete i regionen, trots de ganska stora meningsskiljaktigheter som finns mellan Venezuela och Bolivia på ena sidan, och Peru och Colombia på den andra, och med övriga på en skala däremellan.

Under 500 år har kolonial- och imperialistmakter härskat genom att söndra och binda upp alla länders ekonomi och politik på först den spanska och sedan den nordamerikanska metropolen. Bildandet av den Sydamerikanska Unionen är ett av de många steg och processer som pågår för att ena regionen och uppnå den andra och sanna befrielse (den första var från spanska imperiet).

Detta utgör naturligtvis ett mycket konkret hot mot USAs välde, som tvärtemot planerna påtagligt försvagats under 2000-talets första år och därmed mot dess kontroll över de mineraler, energi och marknader som USA-bolagen och ekonomin är beroende av.

1989 – El Caracazo

1989 föll Berlinmuren och Sovjetunionen var på väg i graven, USAs anspråk på världsherravälde saknade motmakt och historiens slut utropades. Den nyliberala globaliseringen, eller imperialismen som jag hellre kallar den, svepte fram utan mothåll och intog nya territorier. Men Kuba förblev ointagligt, trots USAs upptrappade ekonomiska, terror-, propaganda- och politiska krigföring. Som Noaks ark räddade Kuba hoppet och socialismen från den nyliberala syndafloden efter den sk realsocialismens sammanbrott. En Noaks ark
som tog mark i Latinamerikas 2000-tal som världens enda hållbara samhällsbygge, enligt Världsnaturfonden.

Men redan1989 startade också det uppror som lett fram till dagens frigörelse. I Caracas, Venezuela skedde ett spontant, massivt, folkligt uppror mot den nyliberala politik som den nyvalde ”socialdemokratiske” presidenten Carlos Andres Perez helt mot sina vallöften införde. El Caracazo, som det kallas, möttes av militär eld och skördade tusentals döda, osynliga i det Europa vars ögon var riktade österut. Det förebådade vad som skulle komma och skyndade på den militära resning som Chavez ledde 1992, som tros misslyckandet blev första steget på hans väg till att bli folkledare.

Annars brukar zapatisternas uppror i Ciapas, Mexko, nyårsdagen 1994, räknas som startskottet för motståndsvågen. Upproret inleddes samma dag som Mexiko införlivades i det så kallade Nordamerikanska Frihandelsavtalet, NAFTA, med USA och Kanada.

Det blev en katastrof för Mexiko. Handelsberoendet ökade så att 75 % av importen kom från USA och 89% av exporten gick dig. Exporten ökade, men bara från de 300 USA- bolag som etablerade svältlönefabriker söder om sin gräns. Mexiko som varit en stor risproducent började importera 50 % USA. Den stora mexikanska potatisexporten utestängdes från USA – av sanitetsskäl – och USA-potatis invaderade Mexiko. Från att ha varit bomullsexportör blev Mexiko importör. Den odlad landarealen minskade och 6 miljoner lantarbetare blev utan jobb. Minimilönerna och hälften av löntagarna förlorade 50 % av sin köpkraft. Så gick det för sardinen i det fria mötet med hajen.

Kampen mot ALCA

Erfarenheten från Mexiko förskräckte samtidigt som USA gick vidare och lanserade ett NAFTA för hela Amerika, kallat ALCA, USAs annekteringsprojekt. Kampen mot ALCA blev en enande faktor som förde samman och stärkte de sociala rörelserna i de olika länderna. De
sedan sekler marginaliserade ursprungsfolken steg fram som ledande aktörer framför allt i de andinska länderna. Och på 2000-talet har det gått fort.

1998: Chavez vann en förkrossande seger i presidentvalet i Venezuela, och sopade bort tvåpartidiktaturen från scenen 2000: Motståndet segrade mot privatiseringen av vattnet i Cochabamba, Bolivia och i Ecuador störtades presidenten, vägblockader blev en del av den politiska kamparsenalen
2001: Argentina, det nyliberala skolexemplet, ställde in betalningarna, fabriksockupationer och grannskapskök blev nya tillskott till kampformerna
2002: En facklig rörelse som bildat parti vann presidentmakten i Brasilien och i Ecuador störtades presidenten
2003: Presidenten störtades i Bolivia
2005: Evo Morales vann presidentvalet i Bolivia och i Uruguay vann 70- talets Breda Front
2006: Chavez och Lula omvaldes som presidenter i Venezuela och Brasilien och vänsterinriktade partier vann presidentvalen i Chile, Nicaragua, Ecuador, medan högern med nöd och näppe och valfusk lyckades förhindra dem i Mexiko och Peru. I Oaxaca, Mexiko, inleds ett folkligt uppror som fortfarande pågår trots hård repression, och det sprider sig till andra delstater.

På 2000-talet har den politiska kartan totalt förändrats i Latinamerika. På fem år har Bush-regimens ALCA-plan, som undertecknades av alla Amerikas presidenter i Kanada 2001 – utom Kubas – smulats sönder. Nederlaget befästes på Amerikanska toppmötet i november 2005 i Argentina där värdlandets president Nestor Kirchner öppnade med en nedgörande kritik av nyliberalismens ”Washington consensus”, och mötet slutade utan det avtal USA ville få igenom, tack vara Brasiliens, Argentinas, Venezuelas, Uruguays och Paraguays vägran att skriva under.

Året innan hade Venezuela och Kuba lanserat det Bolivarianska alternativet, ALBA i stället för ALCA. Kubas roll för nytändningen av Latinamerikas frihetskamp och för dess konsolidering kan inte överskattas.

Kubas betydelse

Av egen kraft segade kubanerna sig upp ur 90-talets djupa ekonomiska kris efter sovjetsystemets kollaps. Den europeiska vänstern föll politiskt korrekt in i fördömandena av Kuba, men för vänstern i Latinamerika – och andra delar av tredje världen – var Kubas
överlevnad en fråga om liv eller död. Det handlade också om en självklar solidaritet med det Kuba som varit tillflykt för så många under de svåra 70- och 80-talen, och om behovet av Kubas outtröttliga röst i alla internationella sammanhang till försvar för de fattiga ländernas och folkens krav på en rättvis världsordning.

Trots den ekonomiska krisen höll Kuba fast vid sina sociala, kulturella, mänskliga landvinningarna och från 2000-talets början blev det allt tydligare vilka framsteg som den politiken ledde till på alla områden, även ekonomiskt. Kuba blev konkret ett bevis för att en annan bättre värld var möjlig. Och det massiva kubanska hälso- och utbildningsbiståndet till fattigfolket runt om i Latinamerika blev ett påtagligt stöd för de nya vänsterkrafterna.
Det blev avgörande för att Chavez snabbt skulle kunna visa resultat som kom folkflertalet till del för att vinna folkomröstningen 2004, och för de snabba framsteg inom hälsovård och utbildning som stärkt Evo Morales ställning i Bolivia.

Men erfarenheter från Kuba har också haft betydelse för de alternativ som skapas till det liberala, borgerliga demokratisystem som befäst kapitalets makt och försvårat skifte till mer utvecklade system för folkligt deltagande demokratier. Hugo Chavez första åtgärd 1998 var att dra igång en grundlagsdiskussion som ledde fram till folkomröstning 1999. Det påminde mycket om motsvarande process på Kuba 1974-75, och grundläggande principer från den grundlag som diskuterades fram där finns nu med i Venezuela: de valda representanternas avsättbarhet, deras redovisningsskyldighet inför väljarna, de kommunala råden för medborgerligt deltagande mellan valen, jämställdhet mellan kvinnor och män mm. Och på samma sätt tog Evo Morales snabbt ställning till behovet att ändra grundlagen och demokratisera det politiska systemet, i Bolivias fall särskilt ursprungsfolkens deltagande. Det handlar naturligtvis inte om att kopiera och i både Venezuela och Bolivia finns politiska partier med i processen, förutom många andra skillnader, men begreppet deltagande demokrati och viktiga enskildheter har förts vidare, och utvecklats. Det har också bidragit till kraften att stå emot USAs och högerns undergrävande verksamhet och propagandaövertag.

Bolivarianska Alternativet för Amerika, ALBA

ALBA, som också betyder gryning, grundades av Venezuela och Kuba i december 2004. I april 2006 anslöt sig Bolivia, och omedelbart efter Daniel Ortegas presidentinstallation anslöt sig också Nicaragua.
Det är ett radikalt och konkret integrationsalternativ som utvecklas parallellt med andra processer som Mercosur, Sydamerikanska Unionen, Caricom m fl.

ALBA bygger på solidaritet mellan jämbördiga parter och långtgående samarbete och integration för social, ekonomisk och kulturell utveckling och utbyte av varor och tjänster till ömsesidig fördel. Med insikt om ländernas mycket olika förutsättningar ska de försöka komplettera varandra utifrån de resurser och behov som finns, t ex Venezuela med sina energiresurser och Kuba med sitt humankapital och kunskaper inom vetenskap, teknik och utbildning kompletterar varandra ömsesidigt. Ett annat grundläggande element i ALBA är att staten - efter den nyliberala epoken – har börjat återta sin roll. Men också att de mellanstatliga avtalen måste förankras i utbytet mellan folken och inte bara mellan regeringarna.

Sedan starten 2004 har ALBA utvecklats i konkreta handlingar som grundandet av Petrocaribe som idag omfattar alla länder i Karibien utom Trinidad – Tobago. Efter Petrocaribe har Petroamérica bildats.
Ett annat exempel är Telesur, den alternativa informations- och TV- kanalen, som finansieras av Venezuela, Argentina, Kuba, Uruguay och Bolivia. Ett annat är Operation Underverk (Mision Milagro), som startades av Kuba och som hittills med kubanskt bistånd byggts ut i
sju länder. Redan har 50.000 latinamerikaner fått tillbaka sin syn.

När Bolivia anslöt sig innebar det till att börja med omfattande kubanska och venezolanska biståndsprogram till Bolivia. Och en försäkran om att köpa de bolivianska varor som på grund av andra länders så kallade frihandelsavtal med USA trängs ut från marknaderna av USAs subventionerade produkter. Bolivias omedelbara bidrag, förutom varuexport, är bl a erfarenhet när det gäller forskning och studier av ursprungsfolkens kultur, och bidrag till studier och användning av traditionella läkemedel.

Neutralisera IMF

En annan mycket viktig faktor är hur allt fler länder lycktas bryta IMFs kontroll. Det började med Argentina där Nestor Kirchner, med hot om statskonkurs, förhandlade ner utlandsskulden med alla utländska långivare och fick IMF att gå med på bättre återbetalningsvillkor. Sedan köpte Venezuela en del av skuldpapperna och Argentina behövde inte längre följa IMFs nyliberala direktiv.

Venezuela har med sina oljeinkomster också befriat sig från IMFs överhöghet och erbjuder alternativa krediter till grannländer, utan krav på att styra deras ekonomiska politik. Symptomatiskt nog kunde Ecuadors nyvalde president som en av sina första åtgärder kräva
nedförhandling av IMF-skulden, bättre villkor och rätt att föra egen politik. Ett av USAs medel för att tvinga uppstudsiga regeringar på knä fungerar inte längre.

Bolivar besegrar Monroe

Efter 500 år av beroende håller världsdelen södra halva på att frigöra sig politiskt och ekonomiskt. Bolivar börjar få övertaget – Monroe är på dekis (Monroedoktrinen från 1823, USAs överhöghet över hela världsdelen). Till detta bidrar USAs misslyckade försök att utsträcka Monroedoktrinen till att också omfatta Mellanöstern. Krigen i Irak och Afghanistan tär på krafterna och prestigen.

Enligt Santa Fe dokumentet 1980, som i Monroes efterföljd angav inriktningen på Reagan-regimens utrikespolitik, vilar ”USAs makt i världen på samarbetet med Karibien och Latinamerika som bidrar till den övermakt som behövs för att spela en tillbakahållande roll var
som helst i världen…”

När George W Bush intog presidentämbetet 2001 preciserades i Santa Fe nr 4 USAs värsta fiender som varande ”axeln Kuba, Venezuela och gerillan i Colombia” och att en huvuduppgift för USA är att garantera ”att världsdelens naturresurser ska vara disponibla för att tillgodose USAs nationella prioriterade behov”. Denna möjlighet är un allvarligt hotad.

Ett uttryck för den drastiskt ändrade situationen är att i USAs uppdelning av omvärlden i goda och onda, är det bästa de nu har i Latinamerika idag bland andra Brasilien, vars Lula för 40 år sedan direkt skulle ha störtats med militärkupp, som Goulart 1964. Det första denne ”gode” man gjorde när han återvalts var att resa till ondskans axelmakt Venezuela och inviga en bro över Orinoco. Och samtidigt har ondskans axelmakter fått tillökning med Bolivia.

USAs militära uppladdning

Inför det växande folkliga motståndet i Sydamerika bygger USA- regimen sedan början av 2000-talet ut sin militära närvaro. Det började med Colombiaplanens 1,3 miljarder US-dollar för att slå ner FARC-gerillan och utvidgades 2002 till Andinska Initiativet i ”kriget mot terrorismen”. USAs omfattande bassystem uppgraderas och byggs ut som Cooperative Security Locations (CSL) dels som påtryckning för ALCA, dels för ”stjärnornas krig”, dels i
kampen om ”Världens lunga”, det jättelika Amazonasområdet med en stor del av världens syre- och sötvattensreserver. Baserna Larandia och Tres Esquinas i södra Colombia, nära gränsen till Ecuador, har byggts ut för att rymma fler bataljoner. I Ecuador förvandlades väderstationen Manta på några år - och med 80 miljoner US-dollar - till en fullfjädrad flygbas. De baser som sedan Contraskriget mot Nicaragua finns kvar i Honduras och i El Salvador
uppgraderas, liksom flygbaserna i Aruba och Curacao och en bas i Peru m fl.

Guantanamobasen på Kuba är USAs första utländska militärbas, påtvingad Kuba 1902 innan USA avslutade sin ockupation av resten av ön. Basen är nu inte bara ett koncentrationsläger utan har sedan 1959 också varit bas för att föra in vapen, genomföra aggressioner och ha USA-soldater på plats ”vid behov”. Till det tidiga bassystemet hör också Buchanan- och Rooseveltbaserna i Puerto Rico, fortfarande under USA-administration.

I juli 2005 installerades USA-militär vid flygbasen Mariscal Estigarrbia i Paraguay, i en liten stad i glesbygden på gränsen till Brasilien och till ett stort boliviansk naturgasfält. Där byggdes baracker för 16.000 man och en landningsbana för stora transport- och bombplan. Den nya basen ligger på Guaraní-reservoaren, en av världens största underjordiska, naturliga färskvattensreservoarer, snart en lika viktig resurs som oljan. Paraguay är också geostrategiskt idealt för kontroll av Sydamerikas sydtriangel.

USAs träning av latinamerikanska officerare har också ökat dramatiskt de senaste åren. För att uppnå detta har USA dock tvingats släppa sitt krav att länderna ska friskriva USA från
Internationella brottmålsdomstolen. Och kontrollen har övertagits av Pentagon, utan någon insyn från kongressen, så att tortyrutbildningen kan fortsätta.

Trots denna satsning håller USA på att förlora sin traditionella kontroll över Latinamerikas militärer. Militärkuppen i Venezuela 2002 misslyckades mycket tack var regeringstrogna militärer.
Brasiliens militära ledning säger nu att USA utgör det främsta säkerhetshotet. Och såväl brasiliansk som venezolansk militär håller ett öga på USAs militära verksamhet i Guayana. Brasilien och grannländerna har genomfört övningar inriktade på att mota framtida US-militära intrång från Paraguay mot Brasilien, Bolivia och Argentina.

USA har tvingat fram en ny bas i Paraguay, men riskerar att förlora den i Ecuador, om den nyvalde presidenten fullföljer sina planer.
Trots Colombiaplanens mångmiljardsatsning har FARC ej besegrats i Colombia. Både den ekonomiska och den militära utpressningens effektivitet håller på att avta. Det är bara i Centralamerika som USA håller greppet.
Men sandinisternas valseger i Nicaragua och anslutningen till ALBA luckrar upp fronten även där, och i El Salvadors tyder allt på att USA får svårt att hindra FMLN i nästa val, som de gjorde senast.

Dags för alternativ världsordning

USA håller inte bara på att förlora greppet om Latinamerika. På de Alliansfria ländernas toppmöte i Havanna i september tog 118 länder ställning mot USAs krigs- och terrorpolitik för världsherravälde.
Och gamla krav som legat i dvala sedan Reagan-offensivens start 1980 har dammats av och lyfts fram igen som kravet på ny ekonomisk världsordning och ny informationsordning och samarbete syd-syd.

Den för 15;e året i rad överväldigande segern för Kubas resolutionsförslag i FNs Generalförsamling om ett slut på USAs ekonomiska, handels- och finansiella blockad – 183 mot 4 - föregicks av ett sista desperat försök från USA att grumla segern.
Kontakter på presidentnivå ledde till en motion från Australien om ett tillägg till den kubanska resolutionen, ett tillägg om påstådda brott mot mänskliga rättigheter.
Det gick nu inte, men omröstningen om Australiens tilläggsförslag ger en bra bild av dagens politiska världskarta. 126 länder röstade för Kuba, mot Australien/USAs tilläggsförslag, 51 mot, 5 avstod och 10 uteblev.
Nordafrika och Mellanöstern: Av 19 länder röstade 16 för Kuba, 1 mot (Israel), 2 uteblev (Iraq och Marocko).

Afrika söder om Sahara: Av 47 länder röstade 44 för Kuba, 1 mot (Benin*), 2 uteblev (Elfenbenskusten och Liberia).
(*Benin krävde att få noterat att de röstade fel)
Asien och Oceanien: Av 36 länder röstade 25 för Kubas krav, 5 mot (Marshallöarna, Micronesien, Palau, Japan och Sydkorea), 3 avstod (Kiribati, Samoa och Tonga), 3 uteblev
(Vanuatu, Östtimor och Afghanistan).

Latinamerika och Karibien: Av 33 länder röstade 30 för Kuba och 3 uteblev (Nicaragua, El Salvador och Guatemala).

Västeuropa m fl: Av 29 länder röstade 1 för Kuba (Turkiet), alla andra mot utom 2 som avstod
(Liechtenstein och Schweiz).

Östeuropa: Av 28 länder röstade 10 för Kubas krav och 18 mot (Albanien, Bosnia-Herzegovina, Bulgarien, Kroatien, Tjeckien , Slovakien, Slovenia, Estland, Georgien, Ungern, Lettland, Lituanien, Makedoniem, Moldavien, Montenegro, Polen, Rumänien och Serbia).

EU och Sverige följer USA

Sverige och EU gräver ner sig allt djupare i USA-beroende. De försök EU-länderna gjorde i början av 90-talet att konkurrera med USA i Latinamerika har de givit upp. De har inte bara accepterat Monroedoktrinen utan arbetar också för dess genomförande, framför allt genom att medverka i USAs projekt för systemskifte på Kuba.
Istället vänder EU sina blickar mot öster, till den egna nyöppnade bakgården för ekonomisk och politisk expansion.

Här i Sverige kaxar borgaralliansen upp sig mot Kuba – precis som sosseregeringen gjorde - och vill hänga på en triumfvagn som sedan länge förlorat styrfart. Det som ledande skikt i USA har insett har ännu inte gått upp vare sig för borgaralliansen eller för socialdemokratin: Att Bush-regimens Kuba-politik – precis som den som föregick Irak-kriget - utformas i en drömvärld utan verklighetsförankring, baserad på köpt ”dissidentinformation”, densamma som ensidigt förmedlas av svenska massmedia. Den liberala Kuba-specialisten i USA, Julia E. Sweig, skriver i Foreign Affairs 06 12 08:

”Kuba-politiken har sedan länge präglats av önsketänkande och bristande verklighetsförankring. Den har underblåsts av en säkerhetstjänst i självpåtagen isolering från Kuba och av en politisk miljö som belönar rapporter som stryker Vita Huset medhårs…
De som kritiserar Castro-regimen värjer sig för verklighetsbeskrivningen… de vill inte förstå orsakerna till Fidels legitimitet – eller det status quo som stödjer Raul och det kollektiva ledarskap som nu är på plats.
Med eller utan Fidel kan USAs försök att störta regeringen i Havanna inte åstadkomma något gott – men kan leda till mycket ont.”

Det hemliga avsnittet i den i somras uppdaterade Bush-planen för att återta kontrollen över Kuba innehåller av allt att döma sådana katastrofala militära planer. Tillsättandet i augusti av en särskild spionchef i USA för Venezuela och Kuba, som för Iran, stöder farhågorna att Bush ingenting lärt. Men EU borde inse att det nu måste handla om att förhindra fler katastrofer, inte att hänga med och ta hand om helvetet när det brutit ut.

Och det gäller naturligtvis inte bara Kuba, utan hela den nya Latinamerika. Risken att USA med undergrävande verksamhet, mutor, terror och militärkupper än en gång försöker utrota vänstern i Latinamerika måste lyftas fram i ljuset och påtalas politiskt.