| |
2011-08-28
Recension
av Saul Landaus film "Will the Real Terrorist Please
Stand Up"
Lawrence Wilkerson
Översättning: Tomas Vidén
Recensenten
Wilkerson är pensionerad överste I USA:s armé. Han
är nu verksam som gästprofessor vid College of William
Mary och föreläsare vid George Washington University.
Hans senaste befattning inom regeringsapparaten var
som utrikesministern Colin Powells stabschef (2002-2005).
Innan Wilkerson knöts till utrikesdepartementet tjänstgjorde
han under 31 år i USA:s armé; bland annat som biträdande
officer till dåvarande arméchefen Colin Powell (1989).
Vidare som Special Assistant till Colin Powell då
denne var ordförande i The Joint Chiefs of Staffs
(1989-1993). Och han har också varit ansvarig chef,
och ställföreträdande chef, för The U.S. Marine Corps
War College i Quanticoa, Virginia (1993-1997).
Ja, må den verklige terroristen
resa sig upp, tack!
Härom kvällen (6 April) såg jag filmen ”Will the Real
Terrorist Please Stand Up” på West End Cinema i Washington.
För ett halvår sedan hade Saul Landau, filmmakaren,
försett mig med en tidigare, råklippt, version på
DVD. Den hade jag sett, men jag blev ändå överraskad
av den slutliga versionen, med allt det som tillagts
efter Sauls senaste vistelse på Kuba. Storduksformatet
medförde också en starkt drabbande effekt.
Men det var inte bara det tillagda materialet, filmens
utökade längd och den större duken som gjorde den
slutgiltiga versionen så elektrifierande. Det var
också filmens genomgående ställningstagande för
Kuba som överväldigade mig.
Och det var uppenbart att denna pro-kubanska
sida inte konstruerats av filmmakaren, utan hade sin
grund i den verkliga historien. Kanske är det så –
sa jag till mig själv – att jag i och för sig känt
till mycket av denna historia, så att säga intellektuellt;
akademiskt; men jag hade aldrig tidigare ställts inför
den i denna konkreta, tydligt ristade form; en förtätad
framträdelseform som liksom träffade mig som slag,
i takt med min egen puls.
Ett tema som genomsyrade filmen var relationen mellan
USA och Kuba sedan revolutionen 1959 och fram till
idag. Denna relation tecknades med sådan tydlighet
att man verkligen förstår varför Theodore Roosevelt
talade om ön som ”den där infernaliska lilla republiken
Kuba”; trots att det ju var så att Roosevelt fällde
sitt omdöme mer än en generation före revolutionen
1959. Och det beror i hög grad på att USA:s politiska
grundhållning varit densamma sedan 1823. Så Roosevelts
formulering demonstrerar – långt innan revolutionen
1959, långt innan Fulgencio Batistas diktatur, långt
innan USA:s maffia slog klorna i Havanna, långt innan
Fidel Castro från bergen i Sierra Maestra ropade ut
sitt Bastante!, och långt innan Jesse Helms
gav luft åt sin latenta rasism gentemot kubanerna
– hur bedrövligt illa USA har behandlat sin ögranne
ända sedan vår republiks födelse.
Så bedrövligt illa att den mästerliga filmskaparens
berättelse fick mig att vilja gråta över vårt hemland
och dess politik. Jag betvivlar att det fanns någon
enda person i publiken den där kvällen som kände på
ett annorlunda sätt. Möjligen då de kubaner som fanns
i publiken. Som grät för ”el coloso del norte”, men
också av andra skäl.
Ja, och så fanns där huvudpunkten; det som filmens
titel syftar på. Tydligt påvisat och fylligt dokumenterat
var förhållandet att USA sponsrar terrorism. Det räcker
med att nämna Posada Carriles och Orlando Bosch för
att förnimma övertoner av Usama bin Laden och Aman
al-Zawahiri, det skändliga ledarskapet för Al-Qa’ida.
I filmen framgår detta genom Carriles och Boschs egna
ord. De förefaller dessutom att finna nöje i att berätta
om sina ogärningar, där de nu i Miami ostörda och
oansatta lever i frihet. De lever som hjältar bland
batistadiktaturens restprodukter, som uppbär och försörjer
dem. Ingen av de två kan uppvisa ens en tillstymmelse
till den religiösa asketism – som vissa motvilligt
vill hävda inger bin Laden och Zawahiri en viss respekt.
Terroristerna i Miami är precis sådana som filmen
skildrar dem: Kriminella gangstrar.
Vare sig det handlar om att spränga ett kubanskt passagerarplan
med mer än 70 människor – bland den ungdomarna i Kubas
fäktningslandslag – eller om att mörda en ung italiensk
man i ett hotell i Havanna, så verkar dessa terrorister
se med belåtenhet på vad de gjort. Mångordigt och
teatraliskt argumenterar de för att dödandet är en
sidoeffekt av det krig de för. Krig?! Ja, ett krig
fört från USA:s territorium – främst från delstaten
Florida – och ett krig riktat mot ett annat, suveränt,
land. Ett krig som pågår den dag som är, samtidigt
som USA gör i det närmaste ingenting för att få det
att upphöra. Och, som filmen så noggrant visar, ibland
har USA även på olika vägar bistått och uppmuntrat
terroristerna.
Det fanns förstås en tid då det kalla krigets påbud
och rädslor skänkte en grad av begripbarhet åt detta
krig, bedrivet från vårt eget territorium och mot
våra egna lagar. I egenskap av soldat i USA:s krigsmakt
under 31 år deltog jag i denna skymningskrigföring
större delen av mitt yrkesverksamma liv; så jag var
införstådd med problemen, även om det ibland brast
i sätten att tackla dem. Men det kalla kriget upphörde
för 20 år sedan. Dock inte det oförklarade kriget
mot Kuba.
Mest livfullt och omskakande blir skildringen av detta
pågående och olagliga krig då det i filmen knyts till
fallet med de fem kubanerna (The Cuban Five).
Det handlar om de fem kubanska underrättelseagenter
som under 90-talet var utskickade till Florida med
uppgift att bistå myndigheterna i Havanna. Uppgiften
var att förbättra försvaret i det pågående kriget.
Vi känner till en del om deras historia. Efter att
ha infiltrerat de USA-kubanska terroristernas grupperingar,
insamlade de information om planerade terroristiska
aktioner mot Kuba. Information som sändes till myndigheterna
i Havanna. Regeringen på Kuba – oroad över rapporterna
– tog kontakt med FBI, med förhoppningen att denna
rättsvårdande organisation skulle agera på basis av
den information och bevisning som de fick tillgång
till. Men FBI gjorde istället så – utan tvekan efter
grönt ljus från Vita Huset – att man använde informationen
till att identifiera de fem kubanska agenterna. Varpå
man lät arrestera dem.
De ställdes inför rätta i en domstol i Miami – vilket
var som att ställa någon i Iran, anklagad för spioneri
för Israel, inför en domstol i Teheran. Inte överraskande
blev de fem kubanerna inte bara dömda som skyldiga;
tolv år senare befinner de sig fortfarande i federala
fängelser i USA, dömda till att ruttna i ofrihet.
Och den ”värste” av dem har dömts till ett straff
uppgående till mer än två livstider.
På sin höjd skulle om dessa fem kubaner kunna sägas
att de var ”främmande agenter opererande på USA:s
territorium”, ett brott som enligt USA:s lagar skull
resultera i 18 månaders fängelse. Filmen tydliggör,
emellertid, att USA:s rådande praxis – som till exempel
i fallet med Ryssland och Anna Chapman – helt enkelt
är deportering. Men de fem kubanska männen dväljs
fortfarande i fängelse. Man kan ju undra om detsamma
hade varit fallet om det rört sig om sexiga provokativa
kvinnor …
Filmens slutvinjetter blandades med att huvudpersonerna
effektivt naglade fast de mest väsentliga punkterna.
Jag tror inte att någon i publiken – kuban eller USA-amerikan
– hyste några tvivel om vem den ”verklige terroristen”
i relationen USA-Kuba är. Frågan som måste ha surrat
i huvudet på alla – kuban såväl som USA-amerikan –
när de lämnade salongen var nog: Vad kan göras åt
detta?
Precis som oförmågan att stänga igen USA:s fängelse
i Guantánamo, utvidgningen av de drakoniska metoderna
för ”the national security cover-up” i rättssal
efter rättssal i USA, nedfrätningen av de medborgerliga
rättigheterna genom Patriot Act, de militära tribunalerna
för sådana som Khaled sheik-Mohammad och USA-regeringens
olagliga handlingar utförda med hänvisning till perfekt
säkerhet – liksom korrupt intressepolitik – är fallet
med de fem kubanerna något som befläckar vår demokratiska
republik. Och så som den befläckats av vår politik
gentemot Kuba.
Nyligen gav en meriterad CIA-veteran ut en mycket
välskriven och övertygande memoarbok om sina erfarenheter.
Hans dagar inom underrättelseorganisationen inkluderade
perioden som kallats ”The Global War on Terrorism”,
under Bush-administrationen. Följande är en av hans
slutsatser:
”Jag kunde iaktta hur några av våra ledare, i
sin isolering och uppblåsta självtillräcklighet, korrumperade
våra lagar och våra samhällsfördrag. Men vi kan bestämma
oss för att agera och för att minska ner sådana herrar,
och att på så sätt återupprätta vårt samhälles trohet
till våra principer, institutioner och lag och rätt.”
Här är ett svar på frågan: Vad kan göras? Och Saul
Landau har med sin film åstadkommit ett kraftfullt
bidrag.
|
|
