Hur trovärdiga är Human Rights Watch angående Kuba?
Tim Anderson, Monthly Review, 16/2 2010

Under slutet av 2009 publicerade den New York-baserade gruppen Human Rights Watch en rapport med titeln New Castro, Same Cuba (Ny Castro, Samma Kuba). Rapporten baserades på vittnesmål från tidigare fångar, och fördömer kategoriskt den kubanska regeringen som en förtryckarregim som använder ett ”repressivt maskineri... drakoniska lagar och låtsasrättegångar för att fängsla ännu fler som har vågat använda sig av sina grundläggande rättigheter.”

Organisationen säger sig ha intervjuat 40 politiska fångar och påstår sig ha identifierat exceptionella lagstiftningar med vilka kubaner kan fängslas enbart för att ha uttryckt kritiska åsikter om det socialistiska systemet.

Vid en första anblick kan man lätt tro att Kuba måste vara en av det västra halvklotets värsta förbrytare mot de mänskliga rättigheterna. Lite reflektion kan dock leda till att man ifrågasätter sådana påståenden när de kommer från USA, ett land som håller tusentals människor fångar i hemliga fängelser spridda över världen, där man också ofta använder tortyr.

Så hur trovärdig är dessa svidande anklagelser? Och vilka representerar Human Rights Watch?

Att besvara den andra frågan är lite svårare att besvara för HRW än för grupper som National Endowment for Democracy (NED), som grundades av USA:s regering, eller till och med den Frankrike-baserade Reportrar Utan Gränser (RSF), som för vissa antikubanska kampanjer finansieras direkt av USA:s UD. I likhet med de ”inbäddade reportrar” som följer USA:s militära trupper kan NED och RSF betraktas som ”inbäddade vakthundar” som hjälper till att legitimera eller diskreditera länders regeringar, i enlighet med USA:s utrikespolitik.

”Privatiserat, USA-baserat val av prioriteringar”
Human Rights Watch finansieras emellertid inte av USA:s regering. Den får dock större delen av sina medel från olika stiftelser, som i sin tur finansieras av många av de största företagen i landet. Dessa välbeställda privata stiftelserna öronmärker ofta sina bidrag för särskilda projekt. Ett exempel: HRW:s rapporteringen om Mellanöstern grundas ofta på, och erkänner, bidrag från pro-israeliska stiftelser. Andra grupper kräver fokus på kvinnors rättigheter eller HIV/AIDS-frågor. Mer än 90% av HRW:s 2009-budget på 100 miljoner dollar var ”begränsad” på detta vis. Med andra ord är organisationen en privatiserad tjänst där man erbjuder de rika i USA att bestämma vilka rättighetsfrågor som ska prioriteras.

Samordningen av alla dessa intressegrupper illustreras bäst av HRW:s nya ordförande, James F. Hoge Jr. Han är journalist och publicist, och var redaktör för Foreign Affairs mellan 1992 och 2009. Han var också en framträdande medlem av den tidskriftens sponsor, New York-baserade Council on Foreign Relations (CFR), som ses som en av de mest inflytelserika utrikespolitiska tankesmedjorna i landet. Bland dess medlemmar återfinns stora delar av USA:s företagselit, och även nuvarande och före detta ledare för de två stora politiska partierna. Tidigare utrikesministrar som Henry Kissinger och Condoleezza Rice, och nuvarande försvarsministern Robert Gates är medlemmar i CFR. Medlemsförteckningen är som ett ”Vem är Vem?” över USA:s elit.

Styrelsen domineras också av företagseliten, som direktörer för banker och mediekonglomerat, och vissa akademiker, men dock inga regeringsmedlemmar. I styrelsen finns Mexikos utrikesminister Jorge Castañeda (tidigare marxistisk akademiker, numera högerpolitiker), och juristen José Miguel Vivanco, född i Chile, är chef för avdelningen för de amerikanska kontinenterna. Vivanco har orsakat en del kontroverser i Latinamerika på grund av sina attacker mot Venezuela och Kuba. HRW har då och då haft en linje som varit någotsånär oberoende av USA:s utrikespolitik, som när de stödde ”kriget mot terrorismen” men kritiserade USA:s operationer i Irak. Så har det dock aldrig varit vad gäller Latinamerika, i de frågorna har man alltid följt Washingtons linje till punkt och pricka.

I HRW:s rapporter om Latinamerika under de senaste åren har endast Venezuela och Kuba utstått systematisk kritik. Rapporter om Brasilien, Honduras och Mexiko har handlat om mycket specifika frågor, såsom polisvåld, transpersoners rättigheter, och militärrätt. När det handlar om Colombia har HRW publicerat rapporter om användandet av landminor och om ”paramilitära maffior”. I en rapport påpekar man faktiskt att det i Colombia varit ”mer våldsamheter än i nästan alla andra länder på västra halvklotet.” Och sannerligen, Colombia ligger långt före alla andra latinamerikanska länder vad gäller mord på fackföreningsmedlemmar, journalister, advokater och vanliga medborgare. Militären och dess allierade högermiliser har stått för större delen av denna slakt, men HRW ger vänstergerillorna och högermiliserna lika ansvar, och lägger ingen skuld på Alvaro Uribes regim, i Latinamerika den största mottagaren av bistånd från USA.

Partisk rapportering
Organisationens venezuelarapport från december 2008, däremot, hade öppen politisk motivering. Den titulerades Ett årtionde under Chavez, och skrevs enligt Vivanco ”för att vi ville visa världen att Venezuela inte är någon förebild för någon.” Rapporten dömdes ut av mer än hundra akademiker, då den inte mötte ”ens de minsta möjliga krav på vetenskaplighet, neutralitet, riktighet och trovärdighet”. Istället för en noggrann rapport om mänskliga rättigheter var det ett försök att svartmåla en regering, huvudsakligen utifrån anklagelser om ”politisk diskriminering” vid anställningar och i domstolsväsendet. Bevisen var bristfälliga och tillvägagångssättet allt annat än systematiskt. HRW bortsåg från denna kritik.

Den senaste rapporten om Kuba (Ny Castro, samma Kuba) är ett liknande försök att utifrån några anekdoter schavottera ett helt lands sociala system. USA:s fokus för ”mäskliga rättigheter” på Kuba är några dussin personer som fängslats [och sedermera släppts, ö.a], enligt HRW enbart för att brukat sina grundläggande rättigheter. Den kubanska regeringen menar att dessa personer tog pengar från USA-myndigheter genom program som syftar till att kasta över ända Kubas sociala system. HRW ignorerar Kubas rätt att försvara sig mot Washingtons interventionsprojekt.

Vad gäller de 40 före detta fångar som sägs blivit intervjuade, uppmärksammar HRW något som kallas en lag:

”Lagen tillåter staten att fängsla individer innan de begått ett brott, under misstanken att de kommer begå förseelsen i framtiden. Detta 'farlighetsvillkor' [åsyftar] varje sorts beteende som går emot socialistiska normer. Det är den mest orwellska av Kubas lagar, och fångar essensen av regeringens repressiva tankesätt.”

HRW påstår också att ett antal ungdomar från östra Kuba i januari 2009 åtalades för ”farlighet” enbart för att varit arbetslösa. Organisationen noterar att Kuba kopplade vissa arresteringar till ”en USA-policy som syftar till att omkullkasta castroregeringen... Detta argument faller dock platt i de mängder av fall som Human Rights Watch har undersökt för denna rapport.”

Låt oss undersöka några juridiska och praktiska sidor av dessa påståenden.

Först och främst, artikel 62 i Kubas konstitution säger faktiskt att medborgarens friheter ”inte kan användas mot det som slås fast i grundlagen, eller mot den socialistiska statens existens eller mål, eller mot det kubanska folkets beslut att bygga socialism.” Detta är inte samma sak som att ”förbjuda utövandet av grundläggande rättigheter, då det inte stämmer överens med 'den socialistiska statens syfte'.” Meningsskiljaktighet är inte samma sak som att angripa den konstitutionella ordningen. [Jmf den tjugonionde och trettionde artikeln i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ö.a]

Juridiskt finns det ett begrepp som heter ”social farlighet” i kubansk lag, men det är en egenskap som kan tillskrivas kriminella handlingar. [Jmf den svenska juridikens användning av epitetet grov, t.ex. i grov stöld, ö.a]. Till exempel kan ”social farlighet” förvärra ett brott mot arbetslagstiftningen (lag 176). Omvänt gäller enligt strafflagen (artikel 72) att frånvaro av”farlighet” kan mildra ett brotts allvarsgrad.

HRW:s fokus på ”farlighet” är således en konstruktion. Det utgör inget brott i sig, utan en egenskap hos ett brott. Det är inte heller någon typ av brott av vara arbetslös på Kuba. Det påståendet är bara absurt.


"Dissidenter"
Men i fallet med de hyllade "dissidenterna" - däribland många av de "oberoende journalister" och "människorättskämpar" som finansierats av USA:s UD och USAID-program för att företräda en "övergång" på Kuba - kan innehav av stora mängder kontanter trots arbetslöshet utgöra bevis för lagbrott.

Exempelvis hade "dissidenten" Oscar Espinosa Chepe varit arbetslös i mer än tio när han arresterade i mars 2010, men trots detta hade han 7 000 dollar insytt i kavajfodret. Han hade kunna haft pengarna på banken, med resten av sina besparingar, om det inte vore för det faktum att han nyligen fått dem av en USA-anknuten organisation. Även Raúl Rivero, Héctor Palacios, Osvaldo Alfonso Valdés med flera åtalades för att de bevisligen tagit emot pengar av USA-program som har som syfte att omkullkasta den kubanska grundlagen. [Sådant förfarande är givetvis olagligt i alla länder, inte bara på Kuba, ö.a]. I flera fall hade åklagarsidan tillgång på kvitton som tydligt visade pengarnas avsändare. HRW ignorerar dessa bevis.

Samma Miami-organisationer som skickar pengar till dessa kubaner (notera dock att större delen av pengarna från USA:s kubaprojekt stannar i Miami, och orsakar konflikt mellan de grupper som tävlar om dem) organiserade bombattentat mot turisthotell på Kuba under 90-talet. Föga förvånande är de kubanska myndigheterna inte särskilt toleranta gentemot denna terrorism. Rädsla för en invasion lik den mot Irak, med hjälp av dessa betalda agenter, utlöste arresteringarna i mars 2003.

Efter kubarapporten bibehöll Human Rights Watch kampanjen för de USA-finansierade ”dissidenterna”. I januari 2010 krävde man att Kubas regering omedelbart skulle ”upphöra med trakasserierna mot den blinde människorättskämpen Juan Carlos González Leiva.” González Leiva leder Kubanska Människorättsrådets Camagüey-avdelning, ett organ som finansierats av Washington, via Miami, under åtminstone ett årtionde.

En del av ”biståndet” till kubanska agenter går förbi Miami. USA:s regering ger direkt stöd till de ”oberoende journalister”, å vilkas vägnar både Reportrar Utan Gränser (RSF) och HRW uttrycker sådan indignation. USA:s de facto-ambassad i Havanna, det s.k. Intressekontoret, trycker tidskriften Revista de Cuba från ”Journalistiska Samfundet Márquez Sterling”, och El Disidente trycks i Puerto Rico och distribueras via Intressekontoret.

Denna information publiceras på Kuba, men nämns knappast av HRW, eller i någon annan USA-baserad rapportering. ”Konsensus” i USA har varit att bortse från all information från officiella kubanska källor. Men det kan inte finnas någon tvekan om att självständiga länder har rätt till självförsvar mot USA:s undergrävande verksamhet och terrorism.


Fördömer inte USA:s blockad
HRW säger att den 50-åriga ekonomiska blockaden mot Kuba har misslyckats, men fördömer den inte som ett brott mot mänskliga rättigheter – till skillnad från de 187 länder som röstade mot blockaden i FN 2009.

De menar snarare att Kuba använder blockaden som en förevändning för förtryck. HRW föreslår en ny politik mot Kuba, där Europa, USA och Latinamerika tillsammans ska kräva ett ”ovillkorligt frigivande av alla politiska fångar.” Om kravet inte möts ska dessa länder ”själva kunna välja om de vill införa egna restriktioner gentemot Kuba.” I själva verket är USA det enda landet med sådana sanktioner mot Kuba.

Denna typ av ”människorättslig intervention” som föreslås stämmer överens med USA:s politik gentemot Latinamerika. Under det ”Amerikanska Seklet” gjorde man sig av med problematiska, självständiga regimer på löpande band, alltid med stöd från den ekonomiska eliten i USA. Svartmålningskampanjer föregick alltid ”regimskifte”, t.ex. i Guatemala och Chile. Human Rights Watch ser tydligen inget fel i sådana interventioner.


Till bords med CIA-agenter
José Miguel Vivanco har suttit i paneldiskussioner med Caleb McCarry, av Bush utvald som ”övergångsadministratör för ett fritt Kuba”, utan ett ord om det förskräckliga brott mot de mänskliga rättigheterna det innebär att ett land säger sig organisera en politisk ”övergång” i ett annat land. Det förefaller som att HRW behöver lite hemläxa på första artikeln i FN:s konvention om civila och politiska rättigheter, som fastslår alla folks rätt till självbestämmande.

Vivanco har också talat i liknande paneler med f.d. CIA-agenterna Frank Calzon och Carlos Montaner, individer som personligen organiserat terrorattentat mot Kuba. Han deltog inte för att fördöma dem för dessa attacker, utan för att instämma med dem om stöd till USA-stödda ”dissidenter”. Så flexibelt är hans ställningstagande.

USA:s propagandakampanjer mot Kuba har pågått i ett halvt århundrade utan att falna, och HRW är enbart en av de senaste deltagarna. Som en kubansk diplomat anmärkte på USA:s klagorop om mänskliga rättigheter och frihet: ”USA har ju en lång erfarenhet av detta, från Batista, Somoza, Trujillo, Duvalier, Pinochet och Videla.”

Alla fångar HRW talade med hade frisläppts. Man kan undra vad rapporten skulle sagt om den hade avslöjat ett dolt fängelse på Kuba där hundratals hålls utan rättegång, torteras, och hålls utom räckhåll för något av världens rättsväsenden?

Vad gäller de fångarna, som hålls av USA:s militär på ockuperat kubanskt territorium i Guantánamo, säger HRW i en rapport från januari 2010 att Obama borde ”förnya sitt löfte” att stänga fängelset. Inget fördömande av Washingtons ”övergrepp” eller ”repressiva maskineri”, alltså. Men varför skulle vi förvänta oss sådan öppenhet och självkritik från den amerikanska eliten?

Läxan att lära från Human Rights Watch kubarapportering är att vi inte har något att lära om den lilla karibiska ön, varken om dess styrkor eller svagheter, av en självutnämnd organisation som representerar USA:s ekonomiska och utrikespolitiska elit.

Tim Anderson är lektor i politisk ekonomi vid universitetet i Sydney
Översättning: Oskar Lilja

Läs artikeln på engelska här.